Okej, nu är det dags. Efter mycket tänkande fram och tillbaka, möten och diskussioner med andra så kommer jag i morgon på DUS årsmöte att avsäga mig uppdraget som ordförande i styrelsen. Jag hade egentligen planerat att sitta kvar i ett år till som ordförande, men andra utmaningar har dykt upp och jag känner att jag inte heller gör ett tillräckligt bra jobb för DUS i den position som jag är i just nu. Jag kommer backa och ta en ledamotroll i styrelsen nu efter årsmötet och finnas som stöttning för den nya ordförande. Jag har varit otroligt kluven i detta beslut då jag som sagt hade planerat att sitta kvar som ordförande i ett år till. Jag känner mig inte helt nöjd med min prestation och på något sätt så kan jag inte låta bli att känna att jag har gjort människor besvikna och att jag har misslyckats med mitt uppdrag, men min magkänsla har sagt att jag borde ta ett kliv tillbaka, ta mig an andra utmaningar och försöka att få tillbaka glädjen och självförtroendet i det jag gör. 

Det slutade tillslut med att en klok vuxen fick säga nej åt mig. Hur tråkigt det än känns så är jag säker på att det är rätt beslut. Jag har suttit som ordförande i DUS styrelse i två år, men det känns som att det lika gärna hade kunnat vara fem då jag har varit med om  så himla mycket kul. Två år med blod, svett, tårar och skratt. Jag har lärt mig så otroligt mycket på dessa två åren, både om mig själv och även om ridsporten. Hur jobbigt jag än har tyckt att det varit i vissa perioder, så har det varit värt det. Det positiva har vägt upp så mycket mer än det negativa. Det har varit så otroligt kul att få leda en styrelse, att sitta i distriktstyrelsen som ungdomsrepresentant och få känna och lära sig av ännu fler fina ridsportare och verkligen se på riktigt vilken fantastisk sport jag håller på med, hur mycket vi barn och ungdomar får chansen att påverka.

Ska jag vara ärlig så känns det lite sorgligt just nu. Lite som att jag ska lämna över en viktig del av mitt liv till någon annan och lägga det i någon annans händer. Det kändes svårt i början att släppa taget om mitt ordförandeuppdrag då jag inte är så nöjd med mitt arbete men också för att det på något sätt har betytt så otroligt mycket för mig, men jag är inte ett dugg orolig för DUS framtid och det ska bli skönt att få sitta kvar som ledamot i styrelsen igen innan jag tackar helt för mig. Det jag mest kommer sakna är nog den nära kontakten med disktriktstyrelsen, har alltid gått från deras möten och konferenser med ny pepp och energi. Det jag kommer sakna minst är nog all press och alla krav jag satt på mig själv under de senaste två åren. Imorgon kör vi årsmöte på Djursholm, jag lämnar över stafettpinnen till en tjej som jag vet kommer klara detta galant och jag påbörjar mitt fjärde år i styrelsen, pepp!

För två år sedan som nyinvald ordförande för Stockholms DUS.

Varannan söndag så försöker jag prioritera att vara med på Ung cancers pärldagar i Stockholm. Inte bara för att pärla så många armband som möjligt, utan för att den tiden även är min terapi. När jag sitter där så ser jag alltid så många starka cancerkrigare som är och pärlar. Jag ser krigare som är mitt i helvetet och precis börjat tappa sitt hår eller redan har gjort det, men också de som är på väg tillbaka till verkliga livet igen. Varje gång jag ser dessa kämpar så slår det mig hur starka och modiga de är. Jag önskar att jag också var så stark när jag var sjuk. Att jag vågade gå ut utan peruk och säga "det är fortfarande jag, men utan hår”, att jag jag vågade visa mig.

Den dagen för ungefär tre år sedan när jag rakade av mig mitt hår, satt jag i min pappas knä och grät efteråt. Jag var 21 år och kände att jag precis hade blivit av med min identitet. Håret var så mycket viktigare för mig än vad jag trott. Jag skämdes. Jag kände mig naken, blottad och var rädd för att folk skulle titta eller fråga, eller värst av allt: Tycka synd om mig. Allt jag ville var att få tillbaka mitt älskade hår. Jag hade inte valt detta själv! Jag ville inte att alla skulle veta att jag hade cancer och gjorde allt för att dölja mitt skalliga huvud.

Nu, tre år senare så kan jag fundera på vad jag skämdes så mycket över. Skämdes jag verkligen över att en sjukdom som kunde ta mitt liv hade trängt sig in i min kropp? Skämdes jag över att kämpa? Nu i efterhand så tycker jag att det är helt vansinnig. Att jag skämdes för att överleva. Att jag bara ville låtsas som om ingenting hade hänt. Det går inte. Det går inte att låtsas som ingenting när man är mitt uppe i sin livs fight! Jag har insett det nu. Tackvare Ung cancer och alla er krigare som kommer på pärldagarna. Tack för att ni vågar, tack för att ni får mig att förstå hur mycket klokare jag blivit genom min cancerresa. Tack för att ni får mig att vara stolt över att jag kickade cancerns ass. Tack för att ni är just ni. Ni är så otroligt grymma, ge aldrig upp!

juni 2012