Oj vad trött jag är, kan knappt hålla ögonen öppna känner jag, så jag bjuder på eventuella stavfel haha. Haft en ganska så slapp dag idag. Efter besöket på Smärtkliniken så kollade jag lite i affärer innan jag åkte hemåt och åt lunch. Sedan des så jag jag nästan bara legat i soffan och kollat på gamla julkalender, denna gång Sunes jul, nostalgi!Det är typ det enda jag gjort idag känns det som. Pappa kom hit en snabbis innan middagen för att ordna min gardinstång som inte sitter fast som den ska.Idag har jag iallafall haft min sista sjukdag denna veckan så ska upp och jobba imorgon och ska jag vara ärlig så längtar jag lite faktiskt. Nä vänner, nu ska jag borsta tänderna, byta om till nattlinne och sedan ska jag titta klart på Glee innan jag släcker lampan, är så himla lat just nu så jag ligger faktiskt under mitt sängtäcke i soffan, det finns knappt något mysigare tror jag. Borsta tänderna var det ja!

Under förmiddagen så har jag varit på mitt sista teambesök på Smärtkliniken. Det kändes så tryggt att kliva in på våningen och möta glada leenden från personalen som jag träffade under rehabiliteringsmånaden som jag gick under oktober. Lika tryggt kändes det att kliva in i rummet och möta mitt tea. Jag vet inte riktigt varför de överöser mig med pepp och hejarop, varför de tycker att jag är citat "en klok, mogen och en helt fantastisk person" och "En stark kvinna med otroligt mycket kompetens". Vi hade bara 30 minuter på oss att prata om hur mitt liv såg ut just nu och de drog ut på tiden så mycket de kunde för att citat igen "vi vill liksom inte att du ska gå härifrån, vi allihopa på smärtkliniken som du träffat under din tid här tycker att du utstrålar så otroligt mycket glädje och mod." Känns fint att de tycker så mycket om mig och att de tror på mig, men det är svårt ibland att ta in all deras kärlek, har så svårt att se alla deras fina ord i mig.

Mötet gick iallafall bra och när 30 minuter hade gott så frågade hela gänget om varsin kram och sedan sa vi hej då, tack och lycka till. Det kändes så sorgligt att krama om mitt team, de har verkligen hjälpt mig en bra bit på vägen. Hur jag lever med min smärta kommer alltid att vara ett ständigt arbete, men nu tackvare dem så har jag långsamt börja få tag i rätt kontakter och fått en liten knuff i rätt riktning. Så även om det kändes tungt och lite läskigt när jag gick därifrån så känns det ändå bra!

Hej då Smärtkliniken, tack för allt!

Klockan är 04:30 och jag kan inte somna om. Tankarna bara far åt alla håll och jag känner att min puls bara stiger och stiger. Sprängande huvudvärk har jag också. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och ligga här ett tag. Tills allt har slutat att göra så ont i både kropp och själ. Jag vet att jag måste orka. Att jag måste ta mig igenom detta. Men ibland orkar man inte. Ibland vill man inte. Jag måste försöka sova nu, så jag klarar av att åka till sjukhuset imorgon (eller idag!?).

Fan vad det känns tungt nu.