Jag tänker att jag börjar med det dåliga och avslutar med det bättre :).

Ledsen:

1. Framtiden. När jag ser och hör hur världen ser ut just nu med politiska ledare, dåliga beslut och så mycket hat och våld runtom i i världen. Blir så rädd för framtiden, ibland mer och ibland mindre. Jag tror stenhårt på att kärleken övervinner allt och jag hoppas att det är fler som gör så vi kan börja kämpa för den värld vi vill ha.

2. Min smärta. Vissa dagar är okej, andra är riktigt tuffa. Blir som mest ledsen när jag inte orkar de jag orkade förr eller varje gång jag får ett bakslag. Det sista jag vill är att låta smärtan få styra hela mitt liv. 

3. Min yrkesroll. Jag känner att jag är inne i en period där jag inte alls jobbar som jag vill och är den pedagog som jag vill vara. Väldigt ofta så känns det som att jag inte kan mitt jobb, att jag inte är tillräckligt kompetent. Jag känner mig hela tiden så fruktansvärt otillräcklig och jag känner att det finns många saker som tar så otroligt mycket negativ energi på jobbet!

Glad:

1. Livemusik. Finns det något bättre än att få sitta i publiken och få se och lyssna på så mycket talang från scenen?! Jag längtar så mycket till nästa gång jag sitter i publiken till någon föreställning!

2. Tanken på sommaren. Jag har så himla mycket roligt att se fram emot under sommaren! Förhoppningsvis en utlandsresa, massa konserter och kvalitetstid med massa härliga vänner.  Dessutom sol, värme, skärgård och massa annat. Vill bara att tiden ska gå!

3. Ridningen. Att jag varje onsdagseftermiddag mellan ungefär 15:00-17:00 BARA tänker på stall och hästar. Att få en paus från verkligheten, vila hjärnan från jobb, stress, ångest eller vad det nu kan vara och bara få tanka på med positiv energi och massa kärlek från människor och hästarna. Det är inte förs nu som jag inser på riktigt hur mycket stallet har betytt för mig i livet och faktiskt fortfarande gör.

Hittade en gammal bild på mig när jag sitter utanför hagen en ljummen sommarkväll i Dalarna och tittar på ett gäng fjordingar och deras små föl. <3.

För mycket tankar. För mycket ångest. Inte många timmars sömn denna natt...

Kan jag inte bara få sova och inte vakna upp på ett bra tag. Jag vill bara vara kvar i drömmarnas värld, bara för en stund. Där nästan allt känns bra. Jag orkar inte vara kvar i verkligheten...

Idag har det varit en sån här dag där tankarna far åt alla håll. Där man undrar varför man finns, vad jag har för något att se fram emot och känner att livet är inte alls har blivit som man vill. Ni vet när man tvivlar på sig själv och sitt liv. Ibland är det som att man stänger av allt som pågår i huvudet, sedan inser man när man stannar upp ett tag att allt inte är bra iallafall. Just nu känns det som att jag har tagit två steg bakåt än ett framåt och allt är jobbigt. Jag trodde att allt hade börjat ordna upp sig, men jag känner att jag bara har ersätt alla tomma och jobbiga hål i livet med någonting annat, så jag slipper tänka på det. Jag vill bara stanna tiden ett tag, jag blir så stressad av att livet bara går vidare och jag vet knappt vart jag står. Nä, nu måste jag försöka sova!

Andas Elin. Andas.

Bakslag. Igen, helt utan förvarning.

Väck mig när det känns lättare att andas för just nu blev det tungt igen och det känns för mycket.

När man tycker att det börjar gå lite bättre i livet. När allt flyter på och det känns helt okej. Då kommer bakslaget. Fan!

Den här tiden är värst och det gör så ont i mig fortfarande att det inte är som förr. Jag försöker tänka på vad du sa till mig den lördagen när vi satt mittemot varandra med varsin kopp te i handen. Den kvällen när vi lite senare skildes åt och du gav mig ett sista råd för dagen. Jag lovade att försöka. Men det känns som att jag har svikit dig, för jag vet hur jävla rätt du har.

Hur kunde det bli så här...

Under förmiddagen så har jag varit på mitt sista teambesök på Smärtkliniken. Det kändes så tryggt att kliva in på våningen och möta glada leenden från personalen som jag träffade under rehabiliteringsmånaden som jag gick under oktober. Lika tryggt kändes det att kliva in i rummet och möta mitt tea. Jag vet inte riktigt varför de överöser mig med pepp och hejarop, varför de tycker att jag är citat "en klok, mogen och en helt fantastisk person" och "En stark kvinna med otroligt mycket kompetens". Vi hade bara 30 minuter på oss att prata om hur mitt liv såg ut just nu och de drog ut på tiden så mycket de kunde för att citat igen "vi vill liksom inte att du ska gå härifrån, vi allihopa på smärtkliniken som du träffat under din tid här tycker att du utstrålar så otroligt mycket glädje och mod." Känns fint att de tycker så mycket om mig och att de tror på mig, men det är svårt ibland att ta in all deras kärlek, har så svårt att se alla deras fina ord i mig.

Mötet gick iallafall bra och när 30 minuter hade gott så frågade hela gänget om varsin kram och sedan sa vi hej då, tack och lycka till. Det kändes så sorgligt att krama om mitt team, de har verkligen hjälpt mig en bra bit på vägen. Hur jag lever med min smärta kommer alltid att vara ett ständigt arbete, men nu tackvare dem så har jag långsamt börja få tag i rätt kontakter och fått en liten knuff i rätt riktning. Så även om det kändes tungt och lite läskigt när jag gick därifrån så känns det ändå bra!

Hej då Smärtkliniken, tack för allt!

Vissa dagar är tuffare än andra. Försäkringskassan, mediciner, sjukskrivningar, läkartider, blanketter. När man efter mycket om och men försöker att ta hjälp så är det som att man får börja om från början. Varje gång.

Ännu ett fall.

Ännu ett misslyckande.

Hur många gånger måste man behöva bli påmind och känna sig svag? Hur mycket tror de att man klarar av? Bryt ihop och kom igen säger man ju och det är precis vad jag tänker att göra. Låser in mig i lägenheten för resten av dagen och tycker synd om mig själv. För just nu så vill jag inte orka. Jag vill inte vara den tjejen som alltid tänker att det kommer att ordna sig.

Det är okej att känna. Det är okej att känna. Det är okej att känna.