Skola som måste klaras, CV som måste uppdateras, jobb som måste sökas, lägenheter att hålla koll på, mejl som måste skickas, styrelsearbeten som måste fixas, möten att planera in, smådetaljer som måste lösas, vänner som jag vill träffa, konserter jag vill gå på, ridlektioner som jag vill rida, timmar i stallet som jag egentligen skulle behöva ha mer av, utmaningar som jag måste våga göra, fina människor i min närhet som jag trodde kände mig mer än vad de kanske gör.

Krav. Resultat. Ångest. Yrsel.

Mitt i allt detta ska jag fösöka andas. Fundera. Njuta. Livet går så fort just nu så jag blir rädd. På riktigt. Samtidigt som jag älskar detta tempo så vill jag bara stanna tiden. Jag hinner inte med, jag är inte redo för alla dessa förändringar. Inte än.

En motgång känns som ett berg att bestiga. Jag kan inte. Orkar inte.

Jag vill vara bäst. På allt det jag gör. Men det går inte. Inte nu.

Vart tog självkänslan och självförtroendet vägen Elin?

Hänger en del på Pinterest. Eller, hänger där nästan hela tiden för att vara ärlig. Är stressad, för stressad för att det ska vara sunt. Men med denna bild här nere så visar jag mitt nya motto. Senast igår så försökte jag få ihop mina ridlektioner i almanackan men misslyckades, och då rider jag bara en gång i veckan. Avskyr att ha så här mycket att göra samtidigt som jag älskar det.

Inatt hade jag en förjävlig natt. De har tyvärr börjat komma allt oftare nu den senaste tiden. Jag låg i fosterställning under täcket i sängen och storgrät tills jag började hyperventilera. Jag kände att jag inte orkade mer. På riktigt. Jag var så arg på mig själv, så besviken på mig själv. På att jag aldrig känner mig bra nog, på att jag alltid känner mig otillräcklig, att jag inte kan säga nej, att jag ständigt har dåligt samvete över något och att min kropp strejkar till och från. Mitt huvud får aldrig ro nu förtiden, möjligtvis när jag sitter på hästryggen men det är bara en timme i veckan och nu när jag inte ridit denna vecka så känns det som att jag håller på att sprängas. Saker som ligger inbokade på samma dagar och samma tider, samma vecka eller samma månad, saker jag inte har gjort men måste göra, saker som jag har gjort bara lite halvdant, saker som jag glömmer, ja allt! Det bara snurrar runt i mitt huvud och jag skulle mest av allt bara vilja trycka på stopp, tacka för mig och sen skita i allt. Börja om på ny kula och försöka göra allt rätt. För just nu känns det som att jag gör allt fel. Det ironiska är att jag vet vilka fel jag gör, men försöker jag göra något åt det? Nej, jag hinner inte och jag orkar inte.

När du bara vill gråta, men kan inte. Orkar inte.

Kom på härom kvällen att det var drygt en månad sedan som vi kom hem från USA. Det är verkligen läskigt hur fort tiden går just nu. Har seriöst ångest över att dagarna bara springer iväg, det känns som att livet bara rullar på och jag hinner inte stanna upp och njuta. Vi har alltså varit hemma i Sverige i "bara" fyra veckor, men det känns som en evighet sedan som vi var iväg, som att vi inte ens har varit borta. Det har hänt så otroligt mycket under dessa veckor och man kastades liksom in i vardagen direkt när man kom hem till Sverige. Jag är ändå så sjukt glad att vi åkte när vi åkte, hade jag inte fått tagit en paus i tre veckor så hade jag nog inte pallat att leva i detta tempo som jag lever i nu. Jag känner att jag redan nu efter fyra veckor skulle behöva semester igen.

Just nu så lever jag för mina tisdagskvällar. Oavsett hur missnöjd eller hur dåligt jag än mår efter jag har ridit så är det ändå värt det. På hästryggen så kan jag inte sitta och tänka på annat, på vad jag ska göra nästa dag, vilka jag glömde att mejla eller att jag borde pluggat mer. Jag har 100% fokus på mig och hästen och då spelar inget annat någon roll. Stallet är min frizon och ridlektionerna gör att jag kommer hem med nytt och bättre fokus än vad jag hade innan. I stallet kan jag vara ledsen, jag kan vara glad eller jag kan vara arg, men när jag hoppar upp på hästryggen så försvinner oftast allt sådant. I mars fram till maj, juni så kommer även måndagarna vara min terapidag då det är kör som står på schemat. Jag har kommit fram till att jag nu måste börja prioritera måndag och tisdagskvällar och verkligen rida min ridlektion och sjunga i kören när den har börjat. Annars kommer jag inte orka, de kommer vara mina heliga kvällar och är det folk som inte förstår det så får de helt enkelt ta det. Att bli sönderstressad som 23 åring är inget jag strävar efter och då måste jag få lite andrum och känslan av att jag är här och nu och att ingen kan nå mig. Till hjälp har jag hästarna och musiken <3.

Jag önskar verkligen att jag kunde skriva vad som pågår inne i mitt huvud och min kropp just nu. Men jag kan inte. Jag känner knappt igen mig själv i vissa stunder och allt känns bara för mycket. Oavsett om jag är glad eller ledsen, känner mig så jävla töntig. Som en känslomässig zoombie som bara gör det jag måste göra och hoppas på att dessa känslor ger med sig om ett tag. Trodde aldrig att jag skulle bli så här förvirrad som jag har blivit, utan någon speciell anledning. Ska försöka ta några djupa andetag och hoppas på att jag snart somnar ifrån denna måndag. Imorgon har jag fullt upp som tur är, då hinner jag nog inte tappa mig själv på samma sätt som idag. Ta hand om er och god natt <3.

Ungefär så.

Juli.

Tisdagarna spenderades på skansen

Dagarna emellan spenderades ute på landet

Vi hade fantastiska dagar ute med massa fina människor

Vi åt glass i stora lass för att svalka oss

Lisa och jag var ute över en helg själva och hade det supernajs!

Vi i familjen åkte storskär med mormor och morfar

Strålande väder hade vi

Jag, mamma och pappa åkte på båtturer

Mamma och jag åkte till Fjäderholmarna för att njuta av Sarah Dawn Finer <3

Mitt egna allsångskit var alltid förberett till tisdagarna.

Firade pride på Allsången i stekande värme.

Augusti.

Bella och jag åkte till Eskilstuna för att fira 10 års vänskap

Men jag var hemma lagom till tisdagen och var tillbaka på skansen!

Varma dagar spenderades på bryggan ute på landet.

I mitten av månaden förberedes det party på allsångsfinalen

Sista bilden från Allsång på skansen 2014, grät en skvätt och taggade redan till 2015!

Ridsporten började sättas igång

Jag började ridterminen och mitt 16onde år på hästryggen på Royals rygg.

Opererades ännu en gång.

Mamma och jag var på inspelningen av Tack för musiken då Sarah Dawn Finer var gäst.

September.

Kom in i ett läsberoend

Pärldagarna sattes igång för terminen

Skolan likaså

Var nere i Malmö för en distriktkonferens med FU-kommittén.

Tillbringade tid på sjukhuset fortfarande

Elin och jag var på Jonas Gardells Mitt enda liv och vi båda blev kära i föreställningen!

Påbörjade min sista VFU som förskollärarstudent, sorgligt!

Det har snart gått en hel höst med en enorm ångest, mycket tårar, dåligt självförtroende och skörhet. Jag har nog aldrig gråtit så här mycket som jag har gjort dessa månader, oavsett om jag varit glad eller inte. Jag har nog heller aldrig känt mig så ensam som jag gjort denna höst, för att jag för första gången på länge inte kan sätta ord på det jag tänker och känner, att allt låter helt galet och att allt kommer ut på fel sätt när jag försöker förklara eller skriva av mig. "Bryt ihop och kom igen" sa den ena, "it´s all about attitude" sa den andra, "det är okej att känna" sa den tredje, "du kommer gå in i väggen" sa den fjärde. Ibland är det inte så lätt att komma igen. Ibland bryter jag ihop flera gånger på en dag men kommer fortfarande inte igen. Ibland kan jag inte styra över mina känslor och Ibland så tar det ett bra tag innan man orkar och klarar av att bygga upp det som har rasat.

Jag har varit så otroligt skör under dessa månader och mitt tålamod och min koncentration har varit på noll. Men ändå så har jag pressat mig själv att gå upp på morgonen efter 4-5 timmars sömn och prestera till max i allt jag gör, jag har ignorerat migrän, yrsel och att kroppen egentligen skulle må bäst av att ligga i sängen en hel dag, allt för att sen inte kunna sova natten därpå för att jag inte presterat bra nog. Jag har hittat saker att göra för att slippa vara hemma och känna mig svag de dagar som jag egentligen är ledig på och jag har knappt kunnat sitta stilla i 15 minuter. Det är ett under att jag har klarat av skola, ridsport, vänner och allt annat som ska hinnas med. Det är knappt att jag gjort det. Förlåt till alla som ändå har stått ut med mig.

På onsdag så åker jag till USA. Jag hoppas verkligen att jag klarar av att släppa allt hemma i Sverige och inte tänka på alla måsten. Jag hoppas också att jag kommer hem som en mer positiv och en gladare Elin. Inte för att jag inte har varit glad under hösten, för det har jag verkligen också varit. Men att jag kommer hem och känner att jag inte behöver ligga på topp hela tiden. Att jag inte kan vara bäst på allt jag vill och att jag varje kväll kan känna mig nöjd med mig själv när jag ska gå och sova. Jag har så otroligt fina människor runtomkring mig som har peppat och stöttat mig denna höst och jag är evigt tacksam över det, jag önskar att jag någon gång kan ge tillbaka till dem för det är de värda tusen gånger om! <3