Ibland så kommer den helt utan anledning. Den där grova ångesten som gör att jag får svårt att sova. Svårt att andas. Svårt att leva. Ångesten som bara äter upp och tar över hela mig. Jag kan längta, se fram emot saker, vara glad. Men helt plötsligt så tar den över allt och jag kan inte kontrollera den. Börjar tänka dumma tankar, spelar sorgsna låtar på Spotify och känner att jag inte orkar mer. Jag får dåligt samvete och känner mig så jävla svag, förstår inte vart den kommer ifrån. Jag borde vara mer glad, borde kunna stå emot. Borde vara mer tacksam. Borde, borde, borde. Jag fattar inte varför och jag vill bara försvinna från detta. Samtidigt som jag är så less på att höra och själv säga att allt kommer lösa sig eller kännas bättre så småningom så vill jag inget hellre än att bryta ihop i någons famn. Vara Elin 5 år för ett tag. Jag är så less på att falla tillbaka i gamla mönster. Att resa mig upp varje gång en motgång kommer. Att ständigt behöva fråga sig själv om det är värt det, om det räcker nu. Om det är akut. Att ständigt behöva tänka lite till, snart kanske jag får vila. Hatar detta! Hatar att jag är så här ojämn i humöret och att ångesten blir starkare än mig.

Hej på er vänner. Blir en kortis här idag, mår inte så jättebra för tillfället av olika skäl, både fysiskt och mentalt. Det svänger ganska mycket i livet och vill egentligen bara att allt ska lösa sig och att jag ska behöva kämpa mig fram i vården. Ena stunden så skrattar jag gott åt eländet när en fot går sönder eller när barnen på jobbet leker med min armprotes, men andra stunden så vill jag bara kasta dessa proteser och glömma bort allt vad som innebär med min funktionsnedsättning. Vill bara vara frisk och fri. Känner mig så himla ensam i vården och ibland är det tufft när man inte kan låta bli att tänka att det ska vara så här för resten av mitt liv. För just nu känns det så. Så fort jag anar lite ljus i tunneln så åker man på en käftsmäll igen. Nä vänner, ligger faktiskt redan i sängen och tänkte läsa lite innan jag släcker lampan. Sorry för ett tråkigt inlägg, ny dag imorgon!

Vänner, en liten motgång och så känns livet förstört igen. Det krävs så lite och jag brukar inte vara såhär skör. Jag fattar att det är okej att det får vara så nu, men vill bara känna igen mig själv!

Trots att jag gick och la mig tidigt igår så var jag ändå så sjukt trött när klockan ringde vid 7. Gick iallafall upp, åkte till jobbet och jobbade mina fyra timmar. Ett kort samtal med min chef strax innan jag slutade och sedan blev jag så sjukt stressad och uppgiven för framtiden. Allt vad gäller jobb och framtid är bara lösa frågetecken som flyger runt just nu och jag blir galen på detta! Orkar inte ta beslut, orkar inte panera längre fram än några veckor känns det som och folk vill ha svar på svar på svar. Vill bara vänta ut och göra det jag ska tills jag får besked. Få lite ro, kunna ta en dag i taget. Varken orkar eller vågar tänka allt för mycket på framtiden. Så ja, åkte hem med mycket tankar i huvudet om jag säger så.

Nu känns det väl lite bättre. Om jag bara sitter hemma och tänker på allt detta så kommer jag bli så himla ledsen och uppgiven, så försöker väl att tänka på annat och låta huvud och själ få vila lite.

Lite pepp!

Hej på er vänner. Har ingen större blogglust idag, hade ett tufft samtal hos min psykolog i eftermiddags så det snurrar mycket tankar och känslor i kroppen fortfarande. Levt i ridsportsbubblan i helgen, var på musikal i torsdags, har varit glad och idag var det tillbaka till verkligheten, två avtackningar på jobbet på samma dag och sedan psykologtid. Bråkat med sjukvården, sagt ja när jag borde sagt nej, kämpa för min rätt, för min skull. Men ibland orkar man bara inte stå upp för sig själv. Klumpen i magen växer, vill stanna tiden ett tag igen, känna att allt är okej att känna, men samtidigt vara glad. Pendlar mellan alla möjliga känslor och på det inte må bra i kroppen.

Tänk att det är så svårt att vara snäll mot sig själv. Att det är så lätt att tappa bort sig själv i livet. Veta vem man är, vad man vill, hur man fungerar. Inse att man inte är så modig och stark som man verkligen vill vara.

Jag tänker en dag i taget, men att verkligen ta en dag i taget är svårt. Så idag blir det tidig sänggång, kanske rentav redan nu, vi får se.

Kram på er och ta hand om er!

Nu börjar tankarna fara igen och jag känner att jag håller på att tappa tålamodet, hoppet och så känner jag mig faktiskt väldigt arg, uppgiven och ensam i detta. Haft ny benprotes några veckor nu och det känns så skönt, men samtidigt så får jag smärta i leden och knät istället. Är det inte det ena så är det alltid det andra. Ytterligare en liten liten motgång och nu känns det som att jag måste börja kämpa för att orka resa mig igen så fort som möjligt. Varför hjälper inget?! Varför vet ingen någonting?! Varför håller ingen med varandra?!

Har lagt detta tuffa beslut om amputation av högerfoten åt sidan i några månader, för jag kände att tankarna bara åt upp hela mig tillslut. Men nu börjar det göra mig påmind igen. All ångest, alla tänk om, alla frågor som inte går att svara på förens efteråt. De som säger stopp, de som säger kör! Den ena läkaren säger "Du är ung, vi provar allt innan du tar ett beslut." Den andra läkaren säger "Du är ung, du läker bättre nu och det är en "enkel" operation då den är planerad."

I slutändan så är det jag, bara jag som kan ta detta beslut. Jag kan få tips och råd, men i slutändan är det jag som måste plocka upp telefonen och säga ja eller nej. Just nu vet jag inte ens om jag ska säga kanske. Just nu vill jag bara att det ska hända något, att jag ska slippa gå alla dessa omvägar i sjukvården, vänta på läkarbesök för att det kanske hjälper mig. Har haft ont för länge nu och ibland så tror jag att jag börjar bli galen för jag bara känner mig så splittrad. Imorgon akutbesök hos ortopedteknikern, kanske hjälper det något. Ibland är det svårt att ta en dag i taget, men jag har tyvärr inget annat val än att kämpa mig upp ur sängen varje dag trots att fot och kropp skriker....

Exakt så just nu. Har så ont i kroppen, blir ledsen och har lite mycket i huvudet. Nu har jag tagit medicin så jag förhoppningsvis kan somna lättare och hoppas att jag mår bättre i kroppen och knoppen imorgon. Att sova är verkligen den bästa medicinen mot allt och jag försöker verkligen att somna med positiva tankar tackvare poddar och ljudböcker, så slipper jag mardrömmar de flesta nätterna. Ska bli lite skönt att komma tillbaka till jobbet imorgon, det enda negativa är att det inte är någon sovmorgon haha. Hoppas att ni haft en bra helg, synd bara att den går så fort :). Natti natti!

Det går så sjukt mycket upp och ned nu.

Försöker verkligen hålla humöret uppe för alla, för jag orkar inte svara på hur jag mår. Jag vet knappt själv, ibland så faller jag tillbaka och ångesten kommer direkt. Jag får fortfarande kämpa för att gå upp varje morgon, vissa dagar vill jag bara dra täcket över huuvdet, vissa dagar försvinner ångesten efter några timmar, andra dagar så kan jag känna den i varje andetag. Kvällarna är värst, när jag under en hel dag har kämpat mig igenom smärtan, kört på och inte vara den som säger stopp, jag orkar inte, då kommer allt ikapp en på kvällarna.

Jag försöker verkligen ha Gud med mig i varje steg jag tar och jag känner att han är nära mig. Jag måste bara försöka våga släppa taget, lita på att han vet vad han gör. Lita på mig själv att jag fixar detta också.

Känner mig lite skör just nu. Måste försöka sova.

Jag har tappat bort Honom lite i mitt liv ett tag. Känt mig ensam, tyckt synd om mig själv, tvivlat. Men nu tar jag ett djupt andetag och vilar lite. Han får visa mig vägen, Han som känner mig som ingen annan. Jag ska göra mitt bästa för att behålla Honom i mitt liv, för innerst inne vet jag att Han aldrig sviker mig. Han ger mig ljus, hopp och trygghet. Just nu känner jag mig extra stark med Gud vid min sida.