lyckopillerelin

Inlägg publicerade under kategorin Jag går i tusen tankar

Av Elin - Måndag 13 maj 15:47


Vänner, en liten motgång och så känns livet förstört igen. Det krävs så lite och jag brukar inte vara såhär skör. Jag fattar att det är okej att det får vara så nu, men vill bara känna igen mig själv!


Trots att jag gick och la mig tidigt igår så var jag ändå så sjukt trött när klockan ringde vid 7. Gick iallafall upp, åkte till jobbet och jobbade mina fyra timmar. Ett kort samtal med min chef strax innan jag slutade och sedan blev jag så sjukt stressad och uppgiven för framtiden. Allt vad gäller jobb och framtid är bara lösa frågetecken som flyger runt just nu och jag blir galen på detta! Orkar inte ta beslut, orkar inte panera längre fram än några veckor känns det som och folk vill ha svar på svar på svar. Vill bara vänta ut och göra det jag ska tills jag får besked. Få lite ro, kunna ta en dag i taget. Varken orkar eller vågar tänka allt för mycket på framtiden. Så ja, åkte hem med mycket tankar i huvudet om jag säger så.


Nu känns det väl lite bättre. Om jag bara sitter hemma och tänker på allt detta så kommer jag bli så himla ledsen och uppgiven, så försöker väl att tänka på annat och låta huvud och själ få vila lite.

Lite pepp!

ANNONS
Av Elin - Måndag 6 maj 19:02


Hej på er vänner. Har ingen större blogglust idag, hade ett tufft samtal hos min psykolog i eftermiddags så det snurrar mycket tankar och känslor i kroppen fortfarande. Levt i ridsportsbubblan i helgen, var på musikal i torsdags, har varit glad och idag var det tillbaka till verkligheten, två avtackningar på jobbet på samma dag och sedan psykologtid. Bråkat med sjukvården, sagt ja när jag borde sagt nej, kämpa för min rätt, för min skull. Men ibland orkar man bara inte stå upp för sig själv. Klumpen i magen växer, vill stanna tiden ett tag igen, känna att allt är okej att känna, men samtidigt vara glad. Pendlar mellan alla möjliga känslor och på det inte må bra i kroppen.


Tänk att det är så svårt att vara snäll mot sig själv. Att det är så lätt att tappa bort sig själv i livet. Veta vem man är, vad man vill, hur man fungerar. Inse att man inte är så modig och stark som man verkligen vill vara.


Jag tänker en dag i taget, men att verkligen ta en dag i taget är svårt. Så idag blir det tidig sänggång, kanske rentav redan nu, vi får se.


Kram på er och ta hand om er!

ANNONS
Av Elin - Torsdag 2 maj 17:53


Nu börjar tankarna fara igen och jag känner att jag håller på att tappa tålamodet, hoppet och så känner jag mig faktiskt väldigt arg, uppgiven och ensam i detta. Haft ny benprotes några veckor nu och det känns så skönt, men samtidigt så får jag smärta i leden och knät istället. Är det inte det ena så är det alltid det andra. Ytterligare en liten liten motgång och nu känns det som att jag måste börja kämpa för att orka resa mig igen så fort som möjligt. Varför hjälper inget?! Varför vet ingen någonting?! Varför håller ingen med varandra?!

Har lagt detta tuffa beslut om amputation av högerfoten åt sidan i några månader, för jag kände att tankarna bara åt upp hela mig tillslut. Men nu börjar det göra mig påmind igen. All ångest, alla tänk om, alla frågor som inte går att svara på förens efteråt. De som säger stopp, de som säger kör! Den ena läkaren säger "Du är ung, vi provar allt innan du tar ett beslut." Den andra läkaren säger "Du är ung, du läker bättre nu och det är en "enkel" operation då den är planerad."


I slutändan så är det jag, bara jag som kan ta detta beslut. Jag kan få tips och råd, men i slutändan är det jag som måste plocka upp telefonen och säga ja eller nej. Just nu vet jag inte ens om jag ska säga kanske. Just nu vill jag bara att det ska hända något, att jag ska slippa gå alla dessa omvägar i sjukvården, vänta på läkarbesök för att det kanske hjälper mig. Har haft ont för länge nu och ibland så tror jag att jag börjar bli galen för jag bara känner mig så splittrad. Imorgon akutbesök hos ortopedteknikern, kanske hjälper det något. Ibland är det svårt att ta en dag i taget, men jag har tyvärr inget annat val än att kämpa mig upp ur sängen varje dag trots att fot och kropp skriker....

...

Av Elin - Söndag 28 april 21:20


Exakt så just nu. Har så ont i kroppen, blir ledsen och har lite mycket i huvudet. Nu har jag tagit medicin så jag förhoppningsvis kan somna lättare och hoppas att jag mår bättre i kroppen och knoppen imorgon. Att sova är verkligen den bästa medicinen mot allt och jag försöker verkligen att somna med positiva tankar tackvare poddar och ljudböcker, så slipper jag mardrömmar de flesta nätterna. Ska bli lite skönt att komma tillbaka till jobbet imorgon, det enda negativa är att det inte är någon sovmorgon haha. Hoppas att ni haft en bra helg, synd bara att den går så fort :). Natti natti!

...

Av Elin - Fredag 26 april 21:46


Det går så sjukt mycket upp och ned nu.

 

Försöker verkligen hålla humöret uppe för alla, för jag orkar inte svara på hur jag mår. Jag vet knappt själv, ibland så faller jag tillbaka och ångesten kommer direkt. Jag får fortfarande kämpa för att gå upp varje morgon, vissa dagar vill jag bara dra täcket över huuvdet, vissa dagar försvinner ångesten efter några timmar, andra dagar så kan jag känna den i varje andetag. Kvällarna är värst, när jag under en hel dag har kämpat mig igenom smärtan, kört på och inte vara den som säger stopp, jag orkar inte, då kommer allt ikapp en på kvällarna.

 

Jag försöker verkligen ha Gud med mig i varje steg jag tar och jag känner att han är nära mig. Jag måste bara försöka våga släppa taget, lita på att han vet vad han gör. Lita på mig själv att jag fixar detta också.

 

Känner mig lite skör just nu. Måste försöka sova.

...

Av Elin - Torsdag 18 april 22:29


Jag har tappat bort Honom lite i mitt liv ett tag. Känt mig ensam, tyckt synd om mig själv, tvivlat. Men nu tar jag ett djupt andetag och vilar lite. Han får visa mig vägen, Han som känner mig som ingen annan. Jag ska göra mitt bästa för att behålla Honom i mitt liv, för innerst inne vet jag att Han aldrig sviker mig. Han ger mig ljus, hopp och trygghet. Just nu känner jag mig extra stark med Gud vid min sida.

...

Av Elin - Lördag 13 april 23:03


Hur kan man känna sig så känslolös samtidigt som det känns som att man snart exploderar av massa känslor? Varje motgång får mig att rasa ihop. Känna mig sämst. Värdelös. Hur länge ska jag orka tänka ?lite till?, ?en dag i taget?? Hur ofta ska jag behöva peppa mig själv? Heja på mig själv? Återupprepa ordet ?kämpa? i mitt huvud?

Helst av allt vill jag bara ge upp. Sova. Gråta. Tycka synd om mig själv.

Men jag kan inte. Jag måste fortsätta. Är så rädd för att leva samtidigt som jag är så rädd för att försvinna. Försvinna från mig själv eller från livet. Tiden går så fort, hinner inte med att tänka, att orka må bra. Vart är pausknappen?!

Av Elin - Tisdag 2 april 20:46


Jag är så arg, ledsen och besviken just nu! På sjukvården, försäkringskassan. På livet.

Just nu känner jag mig så jäkla sviken och övergiven av vården. Jag vet att vi har det bra här i Sverige, men ibland så avskyr jag hur svårt saker ska vara. Har jobbat 50% i två dagar nu, är helt slut, framför allt blir jag nedbruten psykiskt då jag kör på som vanligt, krigar och ignorerar smärtan allt vad jag kan under de timmar jag är på jobbet. Försäkringskassan tycker att jag ska jobba, att jobbet är det viktigaste som finns i livet, även om man har en funktionsnedsättning och kanske har det lite tuffare än andra. Min läkare vill inte försöka komplettera läkarintyget och prova att skicka in det igen, utan hon tycker också att jag ska försöka jobba, men prata med min chef.

Min läkare säger också att jag verkar få hjälp på annat håll. Men att jag måste få låta det ta tid. Att ha tålamod. Trots att jag sitter och gråter när jag försöker förklara hur jag mår. Men hur mycket tid och tålamod ska jag behöva ha? En ny benprotes tar tid att göra, att prova, att gå in. Att en remiss gått fram till en specialist som ska försöka kolla på min fot tar tid, står på väntelistan som alla andra och hon har väldigt mycket annat att göra, så vem vet när jag får komma dit. Att försöka börja om och kanske få hjälp på något annat sätt tar också tid. Har haft så här ont sedan augusti och det har inte blivit bättre, men fortfarande så säger de att jag måste få låta det ta tid. Varför fungerar det så här? Varför får jag ingen hjälp. När fan blir det akut? Tycker att jag har ringt alla möjliga människor och sagt att det är riktigt illa, men fortfarande så tar det en sådan himla tid. Det är inte om en månad eller tre som jag kanske har ont, det är nu. NU! i ÅTTA månader och inget har hänt! Just nu önskar jag nästan att de bara kunde söva mig eller lägga mig i koma ett bra tag tills jag väl fått alla tider hos läkare, ortopedtekniker and so on.

Jag har inte råd att vänta mer! Livet tickar på, jag måste försöka tänka ut både en plan A och B inför framtiden, men just nu är jag bara så trött! Så jäkla less på detta! Vet inte vem jag är, vad jag ska göra, hur mitt liv skulle kunna se ut när jag lever som jag gör nu. Är så jäkla less på att behöva bråka hela tiden! Hur ska jag kunna ta hand om mig själv när jag inte får någon hjälp?! Nu ikväll har jag sovit på soffan och vaknade för cirka en timme sen. Klockan 19:00 skulle jag ha suttit på första parkett på dramaten för att få se min musikhusgud på scenen, men istället så somnade jag och vaknade så jag inte hann dit. Allt på grund av att jag ständigt är så trött för att jag har ont, får bråka och är ledsen.

Hur länge ska jag behöva peppa mig själv genom att hela tiden tänka ?Lite till, sen får du vila?. Jag orkar inte peppa mig själv längre, allt är så klyschigt, jag tror knappt på det längre. Jag skiter i om det blir bättre i framtiden för det är fortfarande nu som det är jobbigt.

Förlåt hörni för ett sjukt bittert inlägg, men måste få psykbryta lite ibland ;). Har förflyttat mig till sängen, ska sätta på en podd och försöka sova lite till. Så hoppas vi att jag vaknar imorgon med lite mer hopp och bättre tankar än vad jag har just nu.

Kärlek till er och godnatt!

 

read my blog in your language!

bloglovin

“May the focus of my day be on the priorities of life. Love God, family and friends, take care of my health, and be the best I can be in all that I do.”

bloglovin

Elin heter jag, jobbar som förskollärare i Stockholm. Det som ger mig kraft är musik och de fyrbenta djuren hästarna.

Kontakta mig

elin_holmer@hotmail.com

Goltz syndrom är en sällsynt, ärftlig sjukdom som karaktäriseras av hudförändringar, men som också kan drabba många andra organ, som ögon, tänder och skelett. Syndromet förekommer företrädesvis hos flickor och kvinnor. Den exakta förekomsten är inte känd. Omkring 200 personer är beskrivna i den internationella medicinska litteraturen. Man känner endast till ett fåtal personer med syndromet i Sverige. Läs mer om mitt syndrom som jag lever med här.

Fråga mig

18 besvarade frågor

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

   

   

   

   

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se