Hej på er vänner. Kom hem från jobbet för ungefär en timme sedan. Det tar på krafterna att jobba sent två dagar i rad och sedan vara uppbokad hela veckan efter jobbet också. Men, jag får väl skylla mig själv helt enkelt. Min dag började med ett läkarbesök på karolinska. Det var dags för magnetröntgen på mitt huvud igen. De vill se hur min så kallade "tumör" i hjärnan ser ut nu ett år senare, är inte så orolig då det tydligen var en helt ofarlig tumör och som är vanlig. Trodde att jag skulle vara mer nervös inför röntgen, men inte alls. Allt gick så himla smidit och det var inte alls så farligt som jag minns det haha. Direkt efter sjukhuset så åkte jag till jobbet. Jobbade till 15:45, åtke hem en supersnabbis för att sätta på en tvätt och sedan till hässelby gård för att gå på en föreläsning som min chef hade anmält mig till. Tyckte att den var väldigt bra och tänkvärd. Älskar ju att lyssna på genus och att både få provocera och bli provocerad av det haha. Nu tvättar jag min andra maskin tvätt, packar lite inför helgen och tittar på TV. Blir en spännande helg!

Ungefär så kände jag när klockan ringde i morse haha.

Idag är det den internationella lärardagen. En dag då alla världens lärare ska klappa varandra på axeln och påminna oss om hur grymma vi är och vilket viktigt jobb vi gör. Att vara förskollärare har varit mitt enda kall i livet. Det är allt jag velat, att få jobba med barn. Men vad gör man när allt bara känns fel? När det känns som att man kanske inte alls är så där bra på sitt jobb. Har så många gånger tänkt på att satsa på något annat, att utbilda mig och byta jobb till något helt annat. Men innerst inne så kommer jag alltid tillbaka där jag började. Det är förskollärare som jag vill vara, det finns inget bättre yrke. Att få vara med och se dessa små liv växa upp och ta plats ut i världen. Idag innan jag gick från jobbet så hade jag världens gräl med en av mina 3,5 åringar. Ni vet ett sådant gräl så det känns som att man får gråa hår i förtid. När jag hade bytt om klar förr att åka hem och sagt hej då så var det just hon som sprang fram och gav mig en kram och sa att hon inte ville att jag skulle gå. Tänk att så lite kan göra så mycket. Jag älskar mitt yrke!