Blir galen på att mitt humör går upp och ned hela tiden. Ena sekunden skrattar jag så tårarna rinner, andra sekunden hugger det till i hjärtat och det känns som att allt blir svart bara i livet, sedan blir jag överpepp på livet och är glad igen, sen har jag gråten i halsen och vill inte orka mer. Vill känna, orkar inte känna. Det gör bara ont och orkar inte det.

Så. Jävla. Jobbigt. Känner inte igen mig själv.

God kväll på er vänner! Har ni haft en bra dag? Min har varit väldigt bra, dock så kom livet ikapp mig lite nyss så just nu är jag så ledsen så jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen... Menmen, jobbet har varit bra iallafall. Massa skratt som vanligt, känns som jag satt i telefon hela eftermiddagen och resterande av tiden att planera morgondagen för det är så många sjuka. Men så är det ibland :). Jobbade 40 minuter extra idag också och så åkte jag och min kollega till Vällingby för att handla lite till jobbet. Det blev en liten längre runda än vad vi först hade räknat med, så vid 17 så tror jag att jag var hemma. Nu ska jag försöka torka mina tårar som inte kan sluta rinna och titta på ett avsnitt av The crown innan jag går och sover. Kram på er!

Vi fick ett piano till jobbet idag, så lyx!!

Okej, det här med att vara ärlig. Ska försöka uttrycka mig så ingen känner att de gjort fel eller nått, för det är inte ni som gör fel, det är jag.

Jag är så otroligt tacksam över att så många frågar hur jag mår, verkligen vill hjälpa och försöker att peppa mig nu när livet inte är på topp. Men, jag kan ärligt talat inte riktigt ta in all pepp just nu. Jag tar en dag i taget, jag försöker allt jag kan, men när jag får höra ord som "det löser sig", "du är stark", "bryt ihop och kom igen", "tänk positivt", "det blir bättre" så blir det nästan värre och jag blir mer ledsen, inte på de som säger det utan på mig själv. Tro mig, jag vill vara glad och positiv, jag känner inte igen mig själv och det gör mig så otroligt besviken. Jag vet allt det där om att tänka positivt, men jag kan inte.

Just nu så känns allt så svart och så fruktansvärt jobbigt, jag orkar inte vara glad hela tiden, jag orkar inte låtsas som att allt är bra, jag orkar inte, jag ORKAR inte, jag ORKAR INTE! Just nu känner jag mig mest bara ensam och förvirrad i allt detta. Allt jag vill är att få en kram och höra att det är okej att vara ledsen. Okej att vara rädd. Okej att tycka att livet är piss, att inte vilja kliva upp på morgonen, att bara vilja fly. Okej att känna precis det jag känner. För just nu känns det inte okej att vara ledsen och rädd. Hur mycket pepp jag än får så försvinner inte denna dödsångest, oro och alla andra känslor jag har inom mig. Jag försöker och försöker men varje gång efter att någon försökt peppa mig så är jag lika ledsen igen efter 5 minuter och så blir jag besviken på mig själv. Vet inte riktigt hur jag ska förklara då jag inser att allt detta säkert låter helknäppt. Det jag vill är att folk ska låta mig få vara ledsen när jag är det utan att man försöker få mig att bli glad, men också låta mig få vara glad när jag är det. För allt är inte svart exakt hela tiden. Låt mig bara få lite space då och då.

Tack igen, ni som stöttar mig och förlåt. Vet liksom inte riktigt hur jag ska ta in allt bara.

Någon dag, någon gång så kommer man till en punkt där det inte går att gömma sig mer. När det inte går att låtsas som att allt är okej. Känslor som ignorerats i månader börjar komma ikapp, eller snarare jag har blivit tvingad att börja känna och framför allt börja prata och gråta. Plötsligt så måste jag försöka sätta ord på tankar och känslor. Jävlar vad jobbigt det är, just nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur detta mörker. Jag är så ledsen hela tiden, jag är så besviken över att jag är så här svag. Jag är så frustrerad över att jag lider av en sådan enorm separationsångest och jag är förkrossad över att jag inte kan rida när jag behöver det som mest psykiskt. Min trygghet som jag haft i hela mitt liv känns helt plötsligt så himla långt borta. Vill bara känna en hästmule på axeln och lugnet i stallet, men jag orkar inte ens ta mig dit och jag vet inte om jag hör hemma där längre....

Fan att det är så här. Fan!

Börjat det nya året med att ha så ont i kroppen och mått så illa så jag varvat mellan att ligga i sängen och i soffan hela dagen och tittat på serier. Inte kunnat göra mycket mer än så, knappt velat äta eller dricka utan bara fokus på att distrahera hjärnan och kroppen på något annat så jag liksom glömmer bort det jobbiga ett tag och inte bryter ihop. Ibland fungerar det, ibland inte. Nu ger jag upp denna första dag på nya året och försöker sova, så jag kan tvinga mig själv till jobbet imorgon.

Jag är så less på att känns mig så här skör och svag. Känner inte igen mig själv. Har inget självförtroende längre, tar allt så personligt, vågar inte säga vad jag tycker, känns som att jag inte kan någonting, tvivlar på mig själv. På livet. Orkar inte tänka, ta beslut, vara klok. Orkar inte vara stark, men vill inte bryta ihop och visa mig svag. Stänger av allt istället, säger åt mig själv att jag inte får känna för mycket. Att jag inte får bryta ihop. Bara lite till. Om jag inte tänker på allt jobbigt för mycket, om jag låtsas att allt är bra så kanske jag orkar lite till, i flera månader. Känner mig som en tickande bomb. Det känns som att det snart kommer att hända något, som att jag snart faller ihop och inte vet om jag kommer ta mig upp igen. Vill isolera mig samtidigt som jag inte vill vara ensam. För jag känner mig så himla ensam just nu i detta. Vill be om hjälp men vet inte hur man gör. Vet inte vad jag vill förutom att inte visa mig svag. Känns som att jag aldrig kommer att kunna ta ett beslut, vet inte om klarar detta. Känns som att denna mardröm aldrig får ett slut....

Hon säger att jag flyr. Flyr från det jobbiga och alla känslor. Att jag måste försöka hitta ett sätt att kunna återhämta mig både fysiskt och psykiskt samtidigt som jag är i nuet utan att vara rädd. Det är så jävla svårt det här. Varje gång jag känner att jag börjar få lite kontroll över livet så händer det något. Något som gör att jag tappar fotfästet igen.

Som om det inte är tillräckligt med skit. Som om jag inte redan tycker att det räcker. Jag vill att det ska bli bättre, jag vill vara glad och må bra igen, men jag orkar inte göra något för att det ska bli bättre. Jag är för trött, för slut. Om jag knappt klarar av att ta enkla beslut som middagsmat eller boka in ett möte, hur tusan ska jag kunna ta ett beslut som i så fall kommer förändra hela mitt liv och göra att jag måste kämpa ännu mera än vad jag gör nu för en tid. Det är så läskigt, vet varken ut eller in och för första gången så tvekar jag på om jag verkligen är tillräckligt stark för att klara detta om jag säger ja...