Heeeeeej på er vänner! Idag har min dag känts sjukt lång måste jag säga och jag är helt slut i både kroppen och knoppen!

Dagen började med jobb som varje dag typ haha, dock så har jag gått på lite halvfart idag då jag vaknade imorse och var jätteyr och alla ljud lät som en robot typ i mina öron. Sjukt konsigt och otäckt. Så tog det lugnt på jobbet idag, försökte att vila så mycket jag kunde genom att sitta ner mestadels ute på gården. Vid 12:30 så tackade jag för mig och så åkte jag in mot solna för att träffa min psykolog. Tror nog att denna träff var tuffast av alla jag varit på än så länge, men samtidigt väldigt befriande på något sätt. Ni vet när man pratar djupa tankar och känslor som är jobbiga att prata om, men som ändå är skönt att ta sig igenom tillsammans med någon klok vuxen till hands. Var otroligt slut i huvudet efteråt och hade i princip kunnat åka hem och sova redan då haha.

Trött men nöjd :).

Men sova kunde jag inte göra, utan det var bara att direkt ta sig in till stan för att ha möte med en av mina arbetsgrupper i CUS. Vi jobbar med ungt engagemang och idag var det riktigt spännande och lärorikt! Vi hade en första dragning efter två genomförda fokusgrupper och vi alla var så himla nyfikna och peppade för att höra resultatet. Nu i efterhand så känns det som att vi har så otroligt mycket bra material att jobba med och jag är så exalterad och peppad att få fortsätta detta viktiga arbete!

NU kom jag hem, eller för 10 minuter sedan kanske. Ska äta middag, hänga en tvätt och sedan är det nog sängen som gäller, kram på er!

God kväll hörni, jag är verkligen inte sugen på att titta in här idag. Känns som att det har varit en riktigt lång dag på jobbet och jag har väl heller inte riktigt tagit hand om mig själv tillräckligt med vatten och mat. Känner mig så sjukt osäker på mig själv, känner mig alldeles för skör och när jag hade lyssnat av ett meddelande på telefonen på väg hem från jobbet så blev det ännu värre. Det känns som att jag varje gång orkar ta tag i något och känner en liten gnista hopp så går allt i kras igen, allt det positiva som jag kämpat upp vänds bara upp och ner och jag känner mig bara överkörd och besviken just nu och jag vet inte när jag orkar nästa gång. Hur många gånger orkar man resa sig när man faller? Hur många uppförsbackar klarar jag av? Hur många nitlotter faller just på mig?

Nä hörni, ingen bra dag idag. Sorry.

Hej på er vänner! Har precis trillat innanför dörren och är helt slut i både huvudet och kroppen efter denna dag!

Tyckte ju att jag hade en dålig start på veckan igår på jobbet med otacksamma föräldrar och ett riktigt dåligt möte på eftermiddagen, men idag har det blixtrat om mig. Jag brukar inte visa att jag är arg eller så, men kunde inte hålla god min idag då dagen började i katastrof för min del. Hur som helst så löste sig allt och jag gick spy lite galla för en av mina kollegor haha. Det var iallafall en strålande fin förmiddag ute på gården med alla barn där vattenlek var den största sysselsättningen. Efter lunch så åkte jag vidare till Solna för att prata med min psykolog, skönt att även få spy galla där och bara bomba med allt man känner och tänker för att förhoppningsvis få lite klarhet i allt innan timmen har gått. Skönt på ett sätt att jag skulle träffa henne idag, nu kan jag liksom släppa ilskan och förvirringen på jobbet och koncentrera mig på något annat. Nu ska jag till exempel äta middag då jag knappt har ätit någon lunch!

Vänner, har haft en tuff eftermiddag idag. Hade ett möte på jobbet som tog mer psykiskt än vad jag egentligen hade räknat med och nu så är jag bara så fruktansvärt förvirrad. Känns som att jag knappt vet vad jag heter liksom. Livet blir inte alltid som man planerat och just nu så är jag bara så jäkla besviken, ledsen, less och bara allmänt slut. Samtidigt som jag känner mig helt känslomässigt avtrubbad så känner jag mig också så jäkla skör och det är så kämpigt att försöka hitta en balans i all denna röra. Jag vet inte vad jag vill, om jag vill och kan. Allt är bara som ett frågetecken, det ända jag vill är att allt ska bli bra, men jag vet inte hur.....

Så. Jag låter bloggen vara idag och ska försöka tanka energi och lust till att gå upp och jobba imorgon igen.

Ibland så kommer den och jag blir helt knäckt. Ibland är den starkare än mig och oftast så kommer den när jag som minst anar det. Ibland så kommer den, dödsångesten. Ångesten som äter upp hela mig. Ångesten som gör att jag tappar allt. Att jag tappar all kontroll över mitt liv och kroppen bara skriker för att försöka ta bort allt som gör ont.

Tårar. Illamående. Sömnsvårigheter. Ilska.

Jag blir förlamad både fysiskt och psykiskt och vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre. Jag blir arg. Arg för att den tar över. Arg för att jag inte orkar vara strark. Arg för att jag inte litar på min kropp. Arg för att det ska behöva vara så här....

Det kommer att bli bättre, jag vet det. Men just nu så gör allt bara så jävla ont.

God kväll på er alla fina, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har tittat in här tidigare, men denna söndagskväll blev helt crazy känslomässigt, på ett sätt som jag inte alls hade räknat med.

Tidigare idag så var jag och fikade med Vånkan i MOS i två timmar ungefär, sedan åkte jag hem och bytte om och gick ned till Donken för middag och kolla läget lite i Västerortskyrkan. Ikväll var det dags för mässa och ingen mindre än Helen Sjöholm var där och gästade. Jag har längtat och längtat och idag har jag gått runt och varit nervös också av någon konstig anledning. Fick en helt ok plats och det blev en jättefin timme! Prästen var så himla bra och jag kände verkligen hur mycket jag behövde denna timme i kyrkan.

Helen var fantstisk som alltid såklart! Men de två sista sångerna hon sjöng så kunde jag inte lyssna och vara så närvarande som jag velat, allt jag fokuserade på då var att inte börja gråta. Det var kämpigt men det gick. Jag vet inte riktigt vad som hände men för mig är ju hon min musikgud och att just hon stod i en kyrka och sjöng med hennes trygga och sinnessjuka vackra röst samtidigt som jag kände att jag verkligen behövde denna timme med Gud gjorde allt bara ännu heligare och mäktigare. Jag kan inte riktigt beskriva känslan, men det var så galet fint!

<3.

Men så fort jag klev ut ur kyrkan så bara brast det, jag har nu hulkgråtit i över en timme och fortfarande så sitter jag och gråter, jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte riktigt vad som hände, men någon gång så kommer allt ikapp en, hur mycket man än försöker att kämpa emot. Jag har kämpat emot så länge nu men efter timmen i kyrkan så gick det inte mer helt enkelt. Just nu känns allt mför mycket, just nu önskar jag att någon bara kunde ta bort allt det där onda som jag känner i själen, just nu så är jag så förvirrad. Det finns så mycket annat som jag skulle kunna skriva här nu, men jag kan inte sätta ord på det just nu, kan inte riktigt ta in allt.

Så fint.

Imorgon kommer jag nog kunna se tillbaka på kvällen på ett bättre sätt, men just nu så gör allt bara ont....

Idag har jag en sådan där dag när jag bara vill skrika, sparka och slå samtidigt som jag gråter. Bara så jag får ut alla känslor liksom. Jag vet inte varför, men av någon konstig anledning så har min hjärna litegrann stängt av lite tror jag, jag orkar inte gråta, jag kan typ inte gråta. Jag vill vara ensam och stänga in mig i lägenheten samtidigt som jag vill ha någon bredvid mig som säger att allt kommer att bli bra. Jag är bara så himla less. Så himla less på sjukvården, så himla less på jobbet, så himla less på att jag har en kropp som styr mitt liv som gör att jag inte orkar lika mycket som förr, som gör att jag känner mig som en pensionär, som gör mig så himla bitter och negativ.

Jobba inte emot ditt liv och dig själv har jag fått höra, men det är fan mycket lättare att säga det än att faktiskt göra det, på riktigt. Jag fattar att det kommer bättre tider, jag fattar att jag någon gång kommer att vara i en bra plats i livet, jag fattar att jag måste jobba med mig själv. Men just nu så är jag bara så himla trött och less. Jag orkar inte, jag vet inte vart jag ska börja, varje gång jag anar lite ljus i tunnel så kommer det upp något annat. Men mest av allt är jag bara ledsen. Ledsen över att jag känner så här. Ledsen över att jag inte är den person som jag en gång var. Ledsen över att jag hela tiden känner att jag sviker mig själv…

Hörni, sorry för en massa struntskrivning här, var bara tvungen att skriva av mig lite och då hamnade jag här :).

Ibland kommer ångesten, när man som minst anar det. Jag hör min psykologs ord eka i huvudet och försöker att ta till mig det...

?Ta det lugnt. Du har tid. Du kommer inte att dö. Inte än.?

Du kommer inte att dö
Du kommer inte att dö
Du kommer inte att dö

Jag kommer inte att dö.
Jag kommer inte att dö.
Jag kommer inte att dö.
Jag kommer inte att dö.

Andas Elin.