Kapitel 11

En tragisk händelse i mitt liv

16-22 april 2007 var en av den värsta veckan i mitt liv. Allt började på måndagen, jag hade lovat att följa med Anna och hälsa på hennes mamma då hon låg på sjukhus pågrund av cancer. Jag minns hur nervös jag var när jag var på väg hem till Anna.

När vi hade ätit och var på väg ut så plingade min mobil, jag öppnade smset och där stod det chockerande beskedet ”Castor är död” bara dom orden och inget mer. Det kändes som om det var en stor och tung sten låg på hjärtat och jag fick svårt att andas, det blev helt tomt i huvudet, tårarna var nära dom steg minut för minut jag kände hur det brändes i ögonen. Annas lillasyster frågade vad som hade hänt och det ända jag fick ur mig var ”min sköthäst är död”. Jag visste inte vart jag skulle ta mig till. Jag sprang ut på vägen och började gråta, jag kunde fatta att det var sant. Tankarna snurrade runt i huvudet ”han är död, jag kommer aldrig få se honom mera, varför sa dom inget?”.

Som tur var så var vi tvungna att åka till sjukhuset då så jag fick något annat att tänka på för en stund. När vi hade parkerat och klivit ur bilen så var jag riktigt nervös, ju närmre vi kom ju hårdare bultade hjärtat. Men när vi gick in så blev jag lugnare, för det var ju ändå samma gamla Marie som låg där i sängen fast med morfin i kroppen. Den dagen mådde hon bra, lite trött bara.

Det blev tisdag och jag kämpade på i skolan och höll tillbaka tårarna så det gjorde ont i halsen. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig men det gick ändå.

På onsdagen skulle jag rida. När jag kom så kändes det som om allt fryste till is, att alla stod och tittade på mig och pekade. Jag minns att min kompis kom fram till mig och gav mig en kram, sen kom en till och en till. Jag kände verkligen stödet från alla, till och med stallägarna och deras mamma kom fram och kramade om mig. Jag blev varm i hela kroppen av allt stöd.

På torsdagen gick dagen som vanligt men på fredagen så började helvetet igen! Vi satt i datorsalen i skolan på SO lektionen men helt plötsligt så kom mamma in och såg mig djupt och allvarligt i ögonen och sa att vi skulle åka. Hon hade redan pratat med min lärare så det var bara att åka.