Fick lust att lägga upp en sommarbild.

Hej kära läsare, har haft några punkter att göra idag på min to do list och har faktiskt bockat av allt! Känner mig otroligt effektiv. Sov alldeles för länge idag eftersom jag ska upp tidigt imorgon, saknar rutinerna från praktiken även om jag var sjukt trött på morgonen och på kvällen.

Har iallafall städat mitt rum idag, vill inte ens säga hur länge sen det var jag bytte lakan och hela faderullan sist. Är  skönt att det är gjort iallafall, älskar att gå och lägga sig i en nybäddad säng med nya lakan. Sen så har jag ringt KS och avbokat min tid imorgon hos logopeden, har ju lektion då och missade förra seminariumet så kan verkligen inte komma ifrån imorgon. Det är väl lika bra det efersom jag inte har gjort min läxa jag fick, men jag har ju typ haft talförbud hälften av tiden sen jag var där sist så en ursäkt skulle jag haft iallafall.

Pluggat har jag gjort under kvällen oxå, inte så jättemycket men jag känner ändå att jag är lite påläst inför seminariumet imorgon, vi får iallafall hoppas. Nu ska jag titta på "Halv åtta hos mig" andra dagen med mormor på TV, vet ju hur det slutar men är spännande ändå hihi.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, vissa dagar känns det som om jag håller på att krypa ut ur skinnet av alla känslor jag går och bär på. Jag är arg. Konstant, på alla. Egentligen kanske jag bara skulle behöva gå en promenad och ställa mig mitt i skogen och skrika eller kasta all porslin i väggen så man får ut all vrede, men då kanske man klassas som galen? 

Det värsta är att jag vet exakt vad jag är arg på men jag vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre och för att bli av med ilskan. Det känns som att det inte längre är okej att känna, men vem är det egentligen som bestämmer det? Det känns som om ingen förstår hur jävla arg jag är och varför. 

Jag är så arg så jag kan börja gråta för ingenting, jag har nog aldrig varit så här arg, eller snarare förbannad i hela mitt liv. Jag kan knappt kontrollera ilskan och det gör mig nästan rädd. Rädd för att jag ska ta fel beslut genom livet, att jag ska skada personer jag älskar (inte fysiskt utan psykiskt). Jag borde gå vidare, jag kan inte stå och stampa på samma ställe hela tiden, utan måste försöka hitta ett sätt att lämna det förflutna och gå vidare. Men jag vågar inte, kan man inte bara gå tillbaka två veckor och stanna där, då jag visste hur jag kände och hur det var, framtiden verkar vara så läskig...

Städat och klart!