Nu under denna tid så består mycket av mitt nyhetsflöde på facebook av bilder, filmklipp och statusuppdateringar på massa vänner och bekanta som tar examen. Jag är jätteglad för deras skull och jag tycker absolut att de ska fira allt vad de orkar, för det är de alla värda! Men jag ska vara ärlig. Samtidigt som jag glädjs med dem så blir jag så himla arg, frustrerad och besviken. Om inte cancern hade funnit i mitt liv så hade jag också stått där och alldeles strax, bara om några dagar varit färdigutbildad på universitetet. Om inte cancern hade funnits i mitt liv så hade jag också fått glädjats åt mitt första riktiga jobb som nyexaminerad. Om inte cancern hade funnits i mitt liv så hade jag fan också tagit examen nu! Kanske låter detta töntigt för er. Kanske tycker ni att jag inte borde vara frustrerad och arg, kanske tycker ni att jag borde vara tacksam över att jag fortfarande lever. Kanske tycker ni att en termins fördröjning inte gör så stor skillnad, tiden går så fort och jag är ju så ung. Och ja, så är det. Men fyfan vad jag hatar cancern i dessa lägen! Varför var den tvungen att klampa in i just mitt liv? Varför gjorde den allt så försenat? Varför sitter jag här och är rädd för att missa allt det fina i livet när jag egentligen borde ha ett examensbevis i handen och känna mig odödlig? VARFÖR!? Så många gånger som tanken har slagit mig att cancern kanske hinner ta mitt liv innan jag tar min examen. Men en sak är jag säker på. Att i sommar när jag väl står där med mitt examensbevis i handen så ska jag vara så glad, så stolt över mig själv och säga "Fuck you cancern, inte ens du kan stå i vägen för mina drömmar!"

Hej på er älskade ni. Har varit dålig på att titta in här idag, men allting har en orsak. Nu är jag iallafall hemma i Spånga igen och ska verkligen vila huvudet efter det senaste dygnet. Hur kul det än är att engagera sig inom ridsporten så blir man ändå fruktansvärt trött i huvudet! Sov också sjukt otroligt inatt. Eller, jag vaknade klockan 03:30 typ och kunde inte somna om och sen de resterade fyra timmarna som jag hade kunnat sovit på så typ halvsov jag, jätteknäppt! Hoppas att det är på grund av något annat än jetlag, nu tycker jag faktiskt att jag borde vara inne i den rätta dygnsrytmen igen.

Vid 9 började satte vi iallafall gång dagen där vi pratade mycket värdegrund, nomineringar till årsmötet och styrelsens mål och visioner och även  sektioners och styrelsens uppdrag. Bra med dessa småkonferenser ibland då man har mer tid på sig att gå in i djupet på viktiga frågor istället för att hela tiden känna att man har klockan emot sig på varje styrelsemöte. Sedan är det alltid så otroligt trevligt att träffa alla igen, lära känna alla bättre och bara umgås och ha trevligt. Det är minst lika viktigt i en styrelse som sjlva arbetet. Denna dag har iallafall gått sjukt fort!

Vi avslutade strax innan 16, tackade för oss och sedan fick jag skjuts till södra station. Nu sitter jag i soffan och längtar efter mat. Är man på konferens med ridsporten så är det otroligt mycket mat och fika som slinker ned, tror vi har ätit varannan, var tredje timme idag typ haha, så då är det inte så konstigt om magen kurrar nu igen. Nu ska jag vara lite social med mina föräldrar, kram på er!

God kväll på er älskade ni. Klockan är mycket och jag är sjukligt trött. Trodde att ajg hade blivigt av med min jetlag, men idag vaknade ajg supertidigt och höll på att somna redan vid 18. Har haft en jättemysig kväll med styrelsen och nu sitter jag i sängen och skriver till er innan lampan släcks och jag ska blunda för natten. Känner att jag kanske inte gjorde mitt bästa i att påverka idag på konferensen, var sjukt trött och kände faktiskt att det jag ville ha sagt, var ändå saker som de andra tänkte på också. På det sättet så känns det ganska tryggt faktiskt, trots att jag som ungdom ska komma och säga vad jag har sett och hört från ungdomar runtom i Stockholms län så hör jag i diskussionerna att även distriktstyrelsen tänker, hör och ser samma sak. Känns som sagt väldigt tryggt. Efter några timmars diskuterande så var det dags för middag med gänget och jäklar vilken god middag det bjöds på! God mat och gott sällskap, bättre kan det inte bli med andra ord och jag är sjukt taggad inför imorgon! Nu är det dags att sova för mig så jag orkar med morgondagen, god natt mina vänner!

Yes yes, det är där jag befinner mig just nu och ska ha ett ridsportsdygn. Innan jag hamnde här så har jag varit hemma hela dagen. Älskar dessa dagar när man är emellan två kurser iskolan, ingen ångest över att man inte har pluggat och att man kan checka av ännu en kurs. Helt sjukt att jag bara har en termin kvar nu! Idag har jag då som sagt inte gjort många knop hemma, tittat på film och bara tagit det lugnt. Det kanske är förklaringen till varför jag är så himla seg just nu. Efter lunch så åkte jag till distriktkansliet och mötte upp nästan halva styrelsen, sedan åkte vi mot Såstaholm där vi ska ha en planeringskonferens till imorgon eftermiddag. Är kanske inte så jättemotiverad i stunden när jag sitter inne på mitt rum, men eftersom jag har varit så dålig på att komma på möten och konferenser under hösten så kände jag att jag behövde tacka ja till detta. Blir nog mer peppad när vi kommer igång, brukar vara så! Det är iallafall väldigt mysigt här borta, hästar bara runt hörnet och fina rum att bo i, hoppas på att maten är god också hehe! Återkommer ikväll när jag kommer tillbaka till mitt rum, tills dess-njut av er fredag!

haha, så smart!

Trots att det snart har gått 3 år sedan som jag fick min cellgiftsbehandling så är det ständigt frågor som återkommer från alla möjliga människor och från alla möjliga håll. För att bringa lite klarhet i hur jag känner och tänker så tänkte jag att jag skulle svara på de tre frågor som jag får mest. 

Hur kändes det när du fick cancer?

När hela karusellen drog igång så var allt väldigt oklart för alla. Läkarna visste inte vad det var för något fel på mig, jag visste ännu mindre och jag var bara fruktansvärt rädd. Men jag visste inte riktigt för vad. I slutet av 2011 så hade jag fått reda på att cystan jag hade opererat bort sommaren samma år kanske var något elakartat, de skulle undersöka det mer och sedan återkomma. Kanske skulle de sätta in cellgifter eller strålning. Helt plötsligt, efter jul och nyår så fick jag ett telefonsamtal där de hade beslutat att ge mig cellgifter då mina blodprov var dåliga. Det var många olika slags läkare som sa att det kunde vara något elakartat men det var aldrig någon som sa att jag verkligen hade cancer. Jag förstod inte riktigt vad som hände utan allt gick bara snabbt, jag fick dålig information och helt plötsligt så låg jag i sängen på Radiumhemmet och fick cellgifter. Denna fråga är med andra ord väldigt svår att svara på, det tog ett bra tag innan jag kunde säga högt att det var cancer som jag hade och inget annat och när jag väl kunde säga det högt så kändes hela situationen så sjuk. Jag? Cancer? Vad kom det ifrån?

Var du rädd för att dö?

Både ja och nej. När man lever inne i "behandlingsbubblan" så är det inte döden man tänker på. Åtminstone inte jag. När jag fick reda på att jag skulle få cellgifter så var jag fruktansvärt rädd för biverkningarna! Jag tänkte inte på döden, jag tänkte inte på cancer utan jag tänkte bara på vilka biverkningar jag skulle få. Jag hade precis börjat plugga på universitetet och det jag oroade mig mest för var att behöva ta studieuppehåll, sluta rida och att jag inte skulle orka leva det liv jag levde. När behandlingarna väl började så blev livet helt plötsligt indelat i behandlingsmånader, istället för att bocka av en examination så bockade man av den första behandlingen, sedan den andra osv. Jag hade ingen tanke på döden, utan fokus låg på cellgifterna. Nu tre år senare, eller bara ett halvår efter min sista behandling så kom rädslan. Inte just för döden, utan för att inte finnas kar.

Hur kan du vara så stark?

Lever man i denna cancerbubbla så handlar det inte om att vara stark. Jag kan vara hur stark som helst, men det tar inte denna sjukdom någon hänsyn till. Cancer tar liv, men den tar inte allas liv. Hur mycket man än vill ge upp så har man ändå bara ett liv och det är livet man lever här och nu. Hur jävligt det än är så fortsätter det. Så många gånger som jag har tänkt "nej, jag orkar inte mer. Aldrig tar det slut." Men ändå så blir det en morgondag och jag fortsätter att leva. Jag har inget val. Människan är så mycket starkare än vad vi tror och när det väl handlar om liv och död så tror jag att vi väljer livet, omedvetet. För vad ska man annars välja? Sedan får man inte glömma att vi alla har olika problem att deala med, hur stort eller smått det än verkar så kan man må lika dåligt över dem. 

God eftermiddag på er vänner. Sitter just nu i soffan i mjukiskläder med en stor kopp te och lyssnar på Helen Sjöholm. Idag har jag varit utanför huset och påbörjat mitt verkliga liv igen efter USA. Jag har ju mest varit hemma och inne i värmen sedan jag kom hem om man bortser från en tripp till Elin i lördags och två stallkvällar. Men idag har jag tagit mig ända bort till universitetet, tänka sig va!? ;) Under veckan så har jag försökt att käsa så mycket kurslitteratur som möjligt för att fatta vad det är för någon kurs vi läser och allt sådant, men har haft väldigt svårt att förstå utan någon att diskutera med och idag var det dags att se vad jag lärt mig. Åkte till universitetet på förmiddagen och har haft ett examinationsseminarium om juridik. Var sjukt nervös innan då det kändes som att jag inte lärt mig någonting, men när vi väl satte igång så var det inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Det var precis som jag ville ha det, diskussioner med klasskamrater och sedan en slags redovisning. Vi alla gick därifrån godkända och väldigt lättade över det tror jag faktiskt haha. Har inget inplanerat att göra nu ikväll, tror faktiskt att jag har lyckats bli av med min jetlag nu också, en vecka senare! Nu ska jag njuta av att jag har fått helg, åtekommer!

Åh, det kom upp ett sådant klockrent blogginlägg från en tjej som är drabbad av Hodgkins lymfom som jag bara måste få dela med mig av. Det handlar om 5 olika kommentarer som cancerdrabbade är trötta på att höra, oavsett om det är sagt av välmening. Tycker verkligen att alla borde läsa detta inlägg, gör det om du är drabbad för att inte känna dig ensam, eller gör det för att du nästa gång du möter en cancerdrabbad kan uttrycka dig på ett annat sätt :).

Klicka på bilden för att komma till inlägget :).

God kväll på er mina hjärtan. Ännu en dag med jetlag, men har börjat vänja mig nu att gå upp tidigt, det är till och med ganska mysigt faktiskt. Nästan halva dagen idag har jag haft näsan i massa kurslitteratur, vi har fått alldeles för mycket att läsa i denna korta kurs så jag undrar verkligen hur det ska imorgon på seminariet. Jag klarar liksom inte heller av att läsa 14 olika texter och två kursböcker utan att diskutera innehållet med andra, har jättesvårt att förstå det jag läser utan diskussion. Menmen, förutom att plugga så har jag bakat lite och nu ikväll för att hålla mig vaken så har jag varit i stallet. Perfekta sättet att inte somna i soffan på. Hälsa på massa fina människor i stallet, pussa på hästar och sitta i ett kallt ridhus och kolla på ridlektion. Hamnade även rakt in i USEKs möte där jag blev bjuden på fika och julmust, lyx ju! Det enda negativa är att man riskerar livet av att befinna sig i stallet, eller åtminstone på stallplanen, helsike vilken skridskobana det är! Man känner sig verkligen som tant Agda när man försöker ta sig fram utan att slå ihjäl sig! Har iallafall haft det otroligt kul i stallet. Massa mysiga och glada barn, många många skratt och gos med Jissa-livet kan knappt bli bättre <3. Nu ska jag försöka hålla mig vaken i någon timme till trots att ögonen redan nu går i kors, kram på er!

Den obligatoriska titta-på-ridlektion-bilden ;).