Har så otroligt mycket att se fram emot denna vår. Titta bara på denna nöjesplanering, blir lycklig och förväntansfull som ett barn på julafton bara av att läsa den själv! 

När jag gick på cellgifter så åt jag nästan hela tiden. På grund av all kortison jag fick så blev jag jättehungrig. Vissa dagar åt jag frukost tre gånger. Först gick jag upp vid typ 5 och lagade en omelett, sedan gick jag och sov igen, sen vaknade jag vid 8 ungefär och gick upp och gjorde en till omelett för att sedan gå och sova och tillsist så gick jag upp vid 11 för att laga en tredje omelett. Helt sjukt vad mycket omelett jag åt då, blev riktigt duktig på att vispa ihop en smet och slänga i stekpannan. Tyvärr så har jag tappat de skillsen nu då det ofta blir någon form av äggröra när jag tillslut ska vända på omeletten hehe.

En av många omeletter jag gjorde ;)

Herregud vilket jobbigt ridpass det var idag! Antingen så förlorade jag all kondis och ork jag någonsin hade under resan, eller så har jag glömt bort hur jobbigt det är att rida, eller att jag hade sjukt ont i magen, fortfarande har jetlag och känner lite feberkänsla, oavsett vad det beror på så var det sjukt jobbigt att rida ikväll iallafall. Men åh vad härligt det var att komma tillbaka till stallet och få krama om massa fina människor och pussa på hästar igen. Trots extrem halka så var det såå värt att gå utanför huset haha.

Fick sitta på fina Jissa som vanligt nu förtiden. Är så glad för det! Dock så vet jag inte riktigt vad piloten höll på med idag, allt kändes jättekonsigt nästan hela lektionen. Jag hade av någon konstig anledning problem med takten och balansen vilket gjorde att det mesta kändes vingligt. I början så försökte jag jobba mycket på böjda spår för att få henne mjuk i både skritt och trav. Tyckte inte riktigt att jag fick igång henne som jag brukar och takt och tempo blev tyvärr lidande. Vi red på volterna i trav och minskade volterna för att sedan öka dem och därefter fatta galopp. Där var det kaos enligt mig. Alla red på i sina egna småvolter vilket gjorde att det blev jätterörigt och jättesvårt att hålla gång i en bra trav på liten volt när det inte ens fanns en liten volt. Galoppen gick bra i båda varven, det jag känner att jag behöver öve på är att tempoväxla även där. Det är så himla lätt att jag bara galopperar utan mål och Jissa blir då lite seg i galoppen.

Mot slutet så travade vi av dem lite och där kände ajg äntligen att traven jag letat efter började komma igång och hon sökte sig mer nedåt. Idag var det helt och hållet mitt fel att det gick så dåligt som det gick. Jag var ofokuserad, hade inte ork och red helt enkelt inte tillräckligt bra som jag vet att jag kan. Men som tur var så sitter jag på en av stallets finaste hästar och då gör det inget att det går dåligt, går det aldrig dåligt så kan det heller aldrig gå bra har jag lärt mig ;). När jag hoppade av så har jag nog heller aldrig varit så trött som jag var ikväll, hela jag skakade och mådde illa, ville bara lägga mig ned och sova på plats haha! Är iallafall väldigt glad att vara tillbaka i stallet och jag längtar redan till nästa vecka, hoppas jag mår bättre då bara!

<3

Tyvärr saknas det två koppar på bilden, köpte en kopp i Vegas och en i Hollywood men båda gick tyvärr sönder i diskmaskinen, så ska väl försöka köpa två andra på något vis. Jättetråkigt verkligen! Sedan saknas det ett par örhängen som jag glömde ta fram. Annars så är allt med. Det blev kanske inte så jättemycket men jag är ändå nöjd med det jag köpt!

Ja, jag har fått någon dille på skjortor haha.

Några dagar innan nyår så satt jag i min säng i lägenheten vid Huntington beach och funderade på vad under hösten som har gjort mig som lyckligast. De ögonblicken då jag inte tänkte på alla krav jag hade, på cancern och på all press, de stunder då jag kände mig sådär sprudlande lycklig och att allt jag ville var att tiden skulle stanna och jag skulle få vara kvar i just det ögonblicket hela tiden. Jag insåg då vilken musiknörd jag är. Att höra livemusik är verkligen det bästa som finns och när jag sitter i publiken på en musikal eller konsert så spelar inget annat någon roll. Jag är där och jag är i nuet. På riktigt. Musiken är verkligen mitt liv och mitt syre, den har en så helande kraft och oavsett vilket humör man är på så stärker musiken det. Att få sätta sig vid pianot och plinka lite trots att jag egentligen inte kan, eller bara få sjunga ut det man känner gör att man glömmer tid och rum. Så är det nog för alla, utan musik så går det inte att leva.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan av lycka när jag själv stod på scenen tillsammans med min kör eller skolans luciatåg när jag var yngre. Men när min sånglärare slutade 2007 så slutade jag helt med sången. Jag tappade mitt intresse utan honom vid min sida. mellan 2007 tills nu så har jag också genomgått ett par halsoperationer som gjort att min röst aldrig har blivigt som den var innan, det har varit år då jag inte vågat ta en enda ton och det har varit år som jag har försökt att sjunga, men det har alltid känts jobbigt. Stämbanden är en muskel som jag vet om att man måste underhålla för att de ska fortsätta att fungera, men det har varit så jobbigt mentalt att underhålla dem och då har jag valt att låta bli. Så ja, delvis kanske detta är mitt fel också men jag har tyckt att det har varit otroligt jobbigt. Det kankse låter töntigt, men jag har verkligen mått dåligt över att jag inte låter som förr.

Redan förra året så hade jag ett nyårslöfte att jag skulle börja göra något med min sång igen, bara för att få tillbaka glädjen och lusten. Men det blev inte så. Däremot så har jag nu insett hur mycket jag verkligen vill det här. Dagarna innan nyår så hade jag bestämt mig. Jag skulle anmäla mig till en kör. Sagt och gjort, det nya året började jag med att bocka av 2014s nyårslöfte. Jag skickade in en anmälning till kören "Du kan sjunga gospel" med Gabriel Forss som körledare, nu har jag betalat och fått ett bekräftelsemejl, den 2 mars är det första repet i Filadelfiakyrkan och jag längtar. Det tog ett år extra innan jag vågade mig på detta, det kommer att vara jobbigt. Det kommer att vara hur läskigt som helst och det kommer säkert att komma både blod, svett och tårar under denna termin, men jag har lärt mig att vågar man inte ta steget och möta det läskiga så kommer man heller inte att utvecklas. Jag är en person som är otroligt rädd för att misslyckas vad det än gäller i livet, men nu efter många år så känner jag mig iallafall redo att stå på scenen igen och sjunga tillsammans med massor av glada människor som älskar att sjunga lika mycket som jag gör!

Bild från höstkonserten 2013

Klockan är bara strax över 21 och jag ligger redan i sängen. Jag vet, det gör inte att min jetlag blir bättre precis men jag orkar verkligen inte vara vaken mer. Har ont lite överallt och känner mig allmänt nere. Jag vet inte vad som gör det, om det är mörkret i Sverige som man kommit hem till eller om det är dessa jävla cancerspöken som tar över. Hur som helst så säger jag god natt med Helen Sjöholm i öronen. God natt, imorgon ska jag äntligen få pussa på hästarna igen och träffa fina människor!

När vi kom hem i torsdags så låg det ett stort brunt kuvert på bänken i köket, adresserat till mig. Jag förstod vem det var ifrån direkt när jag öppnade kuveret och det kändes som julafton på nytt. Fast bättre. Tack vare Ung cancer så kommer jag få möjlighet att träffa ytterligare en av mina stora förebilder, Helen Sjöholm. Brevet som jag hade fått var från henne, hon hade skickat med två biljetter till musikalen Livet är en schlager, programmet till föreställningen, en signerad julskiva och ett kort med en jättefin hälsning till mig. Den 31 januari är det dags, jag längtar så jag jag snart spricker samtidigt som jag är sjukt nervös. Sitter och lyssnar på Helens vackra stämma just nu i skrivandets stund och kan verkligen inte ta in att jag ska få krama om ytterligare en stor förebild i mitt liv. Herre jesus vad lyckligt lottad jag är!

Igår när jag stod i duschen så hände något som jag aldrig varit med om och jag blev så himla förvånad över min starka reaktion nu i efterhand. Eller, jag kanske förstår varför jag reagerade som jag gjorde men att jag skulle bryta ihop så som jag gjorde trodde jag faktiskt inte. Jag stod och gnuggade in shampoo i håret som vanligt och sen när jag tog bort handen från håret så kändes det som att jag drog bort en hel tuss hår, just i den milisekunden som jag trodde att jag hade dragit loss en hårtuss så tyckte jag till och med att jag såg den i handen framför mig när jag kollade. Jag fick panik! Alla minnesbilder från när jag gick på cellgifter och tappade allt hår bara sköljde över mig och jag började storgråta. Ni vet känslan när man precis vaknat från en mardröm eller något och de första sekunderna så tror man att allt är på riktigt innan man efter ett tag inser att det var en dröm. Ungefär så var det när jag tyckte att jag kände massa löst hår och såg det ligga löst i handen.

Det kanske låter jättetöntigt att jag reagerade så starkt på en overklig händelse, men att tappa eller att behöva raka av sig sitt hår mot sin vilja är otroligt mycket jobbigare än vad man först tror. Jag själv trodde inte att det skulle bli en sådan traumatisk upplevelse för mig som det blev. Den kvällen när mamma rakade av mig mitt hår kommer jag aldrig glömma. Jag kommer aldrig glömma hur ful och naken jag kände mig. Det är bland det värsta jag har varit med om och detta är något som många inte förstår för de själva varit med om det eller något liknande. Jag tror att jag började gråta igår av både panik men sedan av lättnad när jag insåg att allt bara var en overklig känsla och att jag såg i syne. Jag förstår inte riktigt vad detta kom ifrån och varför jag kände och såg det jag gjorde, men jag hoppas att det var första och sista gången det hände!

Denna bild väcker många känslor...