Fick hem min fina fuck cancer-mössa och tröja idag som jag har väntat på hela veckan. Var verkligen värt varenda krona måste jag säga, så otroligt sköna och snygga kläder! Men inte bara för att dom var sköna och snygga utan för att pengarna går till organisationen Ung cancers verksamhet! Vill ni veta mer om ung cancer eller kanske till och med kolla vad man mer kan köpa? Gå då in på www.ungcancer.se. DU kan göra skillnad, köp årets viktigaste julklapp!

Jag älskar bara hv polos kläder!

Risken finns att jag kommer hem med båda västar och jackor på Söndag, dock så tror jag inte att det blir från hv polo ;).

Efter en hård vecka på förskolan och en busy helg som kommer så tycker jag faktiskt att jag är värd ett glas vin :).

Bild från förra veckan.

www.ungcancer.se

Just nu har jag bara stallet i huvudet. Det ända jag vill är att längta till varje ridlektion, jag vill njuta till fullo varje gång jag hoppar upp på hästryggen, jag vill må bättre både psykiskt och fysiskt efter varje ridlektion. Nu är det nästan tvärtom. Varje Onsdagsmorogn när jag går upp och kommer på att det är ridning så suckar jag och tänker "Jaha, ridning igen..." det är inte det jag vill. Jag har hållt på med hästar i 13 år nu och jag vet att är det något i mitt liv som jag behöver så är det dom.

Jag vet att om jag inte är i stallet på en månad så kommer jag vara riktigt låg, men lik förbannat så måste jag tvinga mig upp i sadeln varje vecka. Det har gått så långt att jag vet att om jag fastnar i vanan att avboka lite då och då så kommer det sluta med att jag tycker att det är så bekvämt att jag slutar rida. Det är ju inte det jag vill innerst inne. Jag behöver hästarna och lektionerna både psykiskt och fysiskt. Varje gång jag hoppar av hästen så är jag så besviken och less, men jag vet inte varför. Jag vet inte om det är besvikelse på mig själv för att jag har för stora krav på mig? Är det rent psykiskt att jag inte orkar koncentrera mig och att jag bara har lust att släppa hästen och göra något annat? Är det bara en period jag är inne i nu som så småningom komer gå över? Jag vet inte...Det jag vet är att utan hästarna och alla underbara människor i stallet så hade jag inte varit där jag är idag...frågan är vart försvann jag i allt detta? Vart tog den Elin vägen som älskade hästar över allt annat på jorden? Som var i stallet 3 dagar i veckan, som var så glad och stolt över allt jag fick vara med om...Vart tog mitt riktiga jag vägen?

Det är sant det Åsa säger, att alla har sina svackor...oavsett om dom går upp eller ner. Men hur länge ska jag ha min? Det är nu mer än någonsin som jag faktiskt behöver ha hästarna och stallet i mitt liv. Jag vill känna att jag kan vara mig själv där, utan press...jag vill kunna vara i stallet utan att behöva tänka på allt annat jobbigt. Problemet är att stallet är en del i det hela som gör att jag mår som jag mår. Men ingen förstår det. Ingen verkar förstå hur fruktansvärt jobbigt jag verkligen tycker det är.

En sak är ändå riktigt säkert. Hur mycket jag än faktiskt vill sluta rida nu så kommer jag aldrig att göra det. Jag har sagt det förr men säger det igen, Slutar Åsa så slutar jag punkt! Av någon konstig anledning som jag inte kan ta på eller förklara så ger hon mig kraft att försöka på nytt, att hålla modet uppe och att kämpa. Vet inte varför, hur och när men på något konstigt vänster så lyckas hon. Jag sitter ändå på hästryggen varje vecka, dom gångerna jag inte gör det så förstår hon varför och hon klandrar mig inte utan hon stöttar mig istället och är positiv på det sättet som bara hon kan vara. det är jag otroligt glad över och jag kommer aldrig kunna förklara hur mycket det betyder för mig, hon är helt enkelt bäst! Hästar är en del av mitt liv, utan hästar så kan jag inte vara lycklig. Att få känna en varm mule mot kinden eller ett huvud på axeln måste vara det bästa som finns!

"Hästar är som luft, utan dom kan man inte andas."