Hej hopp! Har totalt lyckats vända på dygnet nu asså. Somnade vid typ fyra inatt och sov till tolv idag, ångest. Fast jag tänker att det ändå är lite bra kanske eftersom jag måste sitta och skriva på tentan natten till tisdag då jag får uppgiften imorgon vid tolv. Lite tajt känns det faktiskt, att bara ha 24 timmar på sig att skriva en uppsats. Men jag känner mig ändå rätt säker så det går nog bra.

Skrev klart första delen på min omexamination idag iallafall, på Onsdag och Torsdag så ska jag fortsätta skriva på den sen nästa vecka så hoppas jag att jag är klar med den så jag kan lägga hela termin 1 åt sidan. Då är det bara omtentan på utvecklingspsykologin kvar sen kan jag även lägga termin 2 åt sidan efter jul, score! Det här ska jag fan klara av hörni ;).

Mamma och jag var iväg idag oxå och handlade lite, jag köpte ett par jeans på HM och fy tusan vad sköna dom var! Värt att pröjsa 400 spänn faktiskt och dessutom skönt att kunna andas i ett par jeans, har ju inte kunnat ha mina gamla jeans då jag har gått upp så mycket i vikt för cellgifterna. Sen köpte jag även ett par skor som jag kommer att bo i, värt att lägga 500 spänn på dom oxå, men nu måste jag nog sluta att shoppa på ett tag tror jag, har gjort av med alleles för mycket den senaste månaden.

Ikväll blir det en TVkväll som det alltid är på Söndagar. Nu ska jag öppna chipspåsen och frossa lite hehe. Kram!

Jag tar och lånar en text från en blogg igen. Ni vet känslan när man läser något och det känns som att man inte kan säga det bättre själv? Så känner ajg när jag läser detta, det är ingen idé att jag försöker skriva något annat om det här för hon gör det så bra ändå. Vi har inte haft samma cancer, men cancer. Jag har valt att lägga undan peruken men går mycket i mössa istället, hon väljer att ha kvar peruken tlls hon känner sig redo att lägga undan den. Men bara för att vi är i olika stadier med våra känslor och inte har haft samma cancer så betyder det inte att vi inte känner likadant, sånna här inlägg får mig att inse att jag inte är ensam med alla dessa tankar och känslor.

"Varje gång jag tar av mig peruken i sällskap av någon som inte råkar vara de jag bor med (de är vana att jag titt som tätt slänger av mig frisyren både i soffan, vid köksbordet och när jag kommer in i hallen) så vet jag vilken reaktion jag har att vänta. ”Åh, vad fin du är! Det har ju vuxit massor! Du behöver ju inte ha peruk! Det finns ju jättemånga fina korta frisyrer!” osv. Det är väldigt fint att höra. Det är dock inte så att jag fortfarande bär peruk för att jag tycker att jag är ful i kort hår. Det handlar inte om att jag inte vet hur jag vill klippa det och jag vet om varenda millimeter det växt, har nästan mätt det med linjal. Jag vill bara INTE ha kort hår. Jag har inte valt detta. Jag har inte valt att allt mitt älskade hår skulle falla av. Jag vill inte ha en tuff kort frisyr. Jag vill inte se ut som Rihanna. Jag vill inte klippa det i en söt tomboy frissa. Jag vill inte ha  k o r t  hår. Än så länge känner jag att jag har rätten att välja detta. Jag tittar mig i spegeln utan peruk och inser att ja, jag har fin färg på håret och passar faktiskt helt okej i även kort frisyr men jag identifierar mig noll med detta. Den enda likhet jag kan komma på är om någon över en natt skulle byta ut hela din garderob mot kläder av en stil du aldrig förr haft. Det finns mycket man klär och passar i men det betyder nödvändigtvis inte att det är så man faktiskt vill se ut. Den mentala femåringen inom mig strejkar hejvildt mitt i ett hav av trots mot att behöva anpassa sig ännu mer efter den jävla cancern. Den tog nio månader av mitt liv, mitt hår, mitt bröst, min ork, mitt hopp (om än tillfälligt) och allt där i kring. Jag tänker inte tillåta den att ta valfriheten att välja frisyr ifrån mig också. Det kanske är löjligt, jag ska vara glad att jag lever, att jag mår bra idag och här sitter jag och gnäller över att mitt hår är för kort. Vill bara göra ett statement. Jag går ut utan peruken när jag vill, när jag känner mig säker och när jag har kommit över sorgen av mitt tappade hår. Lite som någon som förlorat en närstående och låter dennes kläder hänga kvar i garderoben trots att de inte längre används. Sen vill jag bara tillägga att jag inte på något vis är otacksam för fina komplimanger från underbara människor. Absolut inte, jag har bara inte kommit över det jag förlorat ännu. Så ni vet."