När jag bokade biljetterna för ett antal månader sedan till Kristina från Duvemåla så bestämde jag mig för att ta och läsa Vilhelm Mobergs böcker också. Det känns som ett måste att man någon gång har läst dessa böcker om Kristina och Karl Oskar. Eftersom jag inte klarade av att läsa så mycket i somras så hann jag inte läsa ut dem innan 19 september, men nu ikväll så har jag äntligen öppnat den första boken och ser så fram emot att få lära känna karaktärerna lite mer. Jag tror också att jag har blivit ännu mera sugen på att läsa dem efter Hela Sverige skramlar och framför allt efter tankeställaren jag fick för några veckor sedan när jag var inne i stan. Det var nog första gången som jag insåg att allt detta med Syrien nu verkligen händer på riktigt.

Jag hade kommit till Centralen och skulle möta upp Julia där när jag tyckte att det var otroligt mycket folk. Det hade precis kommit ett gäng med flyktingar. Människor som du och jag, men som blivit tvungna att fly från deras hemland, deras minnen, från släktingar och vänner. Människor som flyr till ett land som Sverige för att få en chans att börja om på nytt och känna sig trygga. Jag har följt med i debatterna, läst tidningarna och tittat på TV, men när jag fick se dessa människor på riktigt, fick se deras packning, Röda korset som bar på några barn så var det något som hände i mig. Det blev verkligen på riktigt och det var då jag förstod hur viktigt det är att vi hjälper till, att vi alla försöker förstå att detta även har hänt här i Sverige, att det ligger så när oss, men också hur många som faktiskt hjälper till. Ungdomar som istället för att smygfesta jobbar frivilligt som tolkar för att man ska kunna kommunicera med varandra, alla hjälporganisationer, allt! Samtidigt som det var ett helt gäng med rädda och trötta flyktingar som stod där på centralen så var det så otroligt mycket kärlek och så mäktigt att se. Det ska bli fruktansvärt spännade att få dyka in i Mobergs böcker, nu kör vi!