Åh, har ju helt glömt bort att berätta. Sofi och jag har som tradition nu att gå på en inspelning av Så ska det låta varje år och nu är det dags igen! Vi har ingen aning om vilka artister som kommer, men jag är helt säker på att det kommer bli grymt! Den 19 oktober är det dags, längtar redan!

SVT, here we come! ;)

Den årliga rosa månaden är här igen och ska jag vara ärlig så skulle jag helst av allt bara vilja låsa in mig någonstans denna månad för att slippa höra och se allt som har med cancer att göra. Jag blir provocerad, arg, ledsen, berörd när jag ser reklam ute på stan för detta. Jag blir provocerad när jag ser Cancerfondens ”säg nej till cancer” och när jag hör och läser om alla sätt som minskar risken för att drabbas. Som om jag någonsin skulle säga ja till denna vidriga sjukdom. Som om jag har valt att bli drabbad. Jag känner vi skuld. Skuld att jag inte försökte tillräckligt med att inte bli drabbade. Skuld för att jag åkte på nitlotten.

Jag gråter när jag ser barncancerfondens ”Idag drabbas ett barn av cancer”, klarar inte av att se reklamen och tycker att den är hemsk men på ett helt okej sätt, den träffar så rätt. Inget barn i världen ska behöva gå igenom denna sjukdom. Inget barn ska få börja sitt liv med att behöva kämpa så mycket för att få behålla det. Ibland kan jag inte låta bli att tänka att något utav mina barn på jobbet kanske blir drabbade och jag skulle utan tvekan tagit cancerfighten igen istället för att se dem bli så sjuka.

Men just nu så är jag själv fortfarande så inne i min bubbla. I min ångest. I min ilska och sorg. Just nu så syns ordet och sjukdomen lite för mycket. Jag är så less och jag vill ha en paus från detta och det känns inte rätt. Men bland så känns det lite för mycket för att man ska kunna vända all ilska och sorg till något positivt. För att hoppa tillbaka till barncancerfondens reklam så får man inte glömma vad de har lagt till i slutet av klippen, ”men det finns hopp” då känner jag att mitt hjärta blir varmt igen. Det finns hopp. Det gör det verkligen. Vi får aldrig glömma att det är fler som överlever denna sjukdom än som dör. Därför tycker jag ändå mitt i allt detta snurr med känslor att denna månad är viktig!

Ca 1 månad efter avslutad cellgiftbehandling 2012