Nu tror jag att jag har börjat komma in i rutinerna med att ha ett heltidsarbete samtidigt som man försöker att ha ett liv utanför jobbet, eller jag känner mig mer trygg i det. Jag börjar känna mig relativt trygg på jobbet, vågar säga ifrån, vågar visa mer hur jag är som pedagog, vågar berömma och krama om mina kollegor när de behöver pepp mm. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till den personen jag vill vara på jobbet, den atmofären som jag vill ha på min arbetsplats. Det känns skönt, men jag känner att det också känns otroligt jobbigt i vissa lägen. Helt plötsligt så är detta vardagen, jag börjar slappna av. Åka till jobbet, engagera mig i ridsporten, rida, träffa vänner, träffa familj, ja allt det där pusslandet.

Just nu så känner jag mig så fruktansvärt otillräcklig, just nu så går tiden lite för fort. Oavsett vad det handlar om så känns det som att jag inte gör tillräckligt, jag hade kunnat vara en bättre pedagog, jag hade kunnat dokumenterat mera, jag hade kunnat förbereda mig bättre inför ett ridsportsmöte, jag hade kunnat svara på mejl fortare, jag hade kunnat hitta en lucka i kalendern oftare för att träffa mina vänner eller andra som vill ses, som jag tycker att jag bara sviker varje gång jag säger att jag inte kan. Jag vill göra så mycket, helst kunna vara på fyra olika ställen samtidigt. Varje dag. Men jag är så trött, hela tiden. Samtidigt som jag inte kan slappna av. Känslan av att gå och lägga sig varje kväll och känna att man kunde ha presterat bättre under dagen ger mig så otroligt mycket ångest just nu.

Så förlåt. Förlåt alla ni fina som stöttar, peppar, kramar, lyssnar och finns här för mig. Förlåt för att jag är så dålig på att höra av mig, på att hitta den där luckan i kalendern för att ses. Tiden räcker ibland inte till. Ibland känns det som att jag tar er för givet, men det gör jag verkligen inte, inte med flit. Vad är det för något som säger att ni alla ska stå kvar vid min sida om jag fortsätter att göra så här egentligen?

Ville bara säga det. Tack för att ni finns och förlåt.

Hej på er vänner. Det känns som att jag ständigt börjar mina inlägg nu förtiden med "Guuuud vad jag är trött". Men så är det helt enkelt. Jag önskar att jag inte vore så trött hela tiden, men vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. I morse när klockan ringde så var jag helt säker på att jag skulle behöva gå hem från jobbet då jag verkligen inte mådde bra när jag vaknade. Hade ont i hela kroppen och var lite förkyld. En när jag väl var på jobbet och insåg hur dagen skulle bli så kände jag att jag inte kunde svika mina kollegor och barn. Torsdagar är den värsta dagen på veckan för oss. Under förmiddagen så var jag iallafall själv med 9 av mina yngre barn då skolbarnen var iväg på sång och dans tillsammans. Jag har fått dispens vad gäller att följa med på detta då pedagogen som håller i det inte har behandlat mig korrekt tidigare, hon var en av mina värsta lärare under förskollärarutbildningen så jag har inga roliga erfarenheter av henne. Skönt med kollegor som ändå förstår situationen och kan klara sig utan mig då.

Jag hade det iallafall väldigt bra hemma på förskolan så länge, vi hade storsångsamling med vår bas och sedan skildes vi åt till våra avdelningar för att äta. Det var så mysigt att få göra lite annorlunda och att ha bara 9 glada och mysiga barn vid bordet att prata med. Det var så lugnt och skönt haha. Tills skolbarnen kom mitt i maten. Då blev det livat igen :). Idag har det även löst sig med min anställning, så nu slipper jag jobba gratis + att jag kommer in på datorn med alla mina dokumentationer, bilder och sådant. Känner mig hel igen haha!  Dock så gjorde ju det att jag blev kvar på jobbet ett bra tag efter att jag hade slutat. Ikväll blir det iallafall en lugn hemmakväll för att orka med morgondagen, då är det stängning på köpet, usch!