För en månad sedan var jag 110% säker på att jag skulle lägga ned allt som hade med hästar och ridsport att göra. Jag gick till kassan i stallet och hämtade en avanmälningsblankett, började rota igenom vilka kläder jag skulle sälja, funderade ut vad jag skulle säga till alla styrelser jag sitter i att jag skulle avgå och förberedde mig mentalt på att jag inte skulle komma tillbaka till stallet på vårterminen.

Under mina 16 år på hästryggen och 5 års engagemang på distriktnivå och nu även på förbundsnivå så tror jag aldrig att jag har tvivlat på mig själv så mycket som jag har gjort nu under hösten. Självklart har jag haft mina dippar och bara velat ge upp ibland, men denna gång så har jag verkligen känt att jag är helt fel ute. Att jag inte hör hemma i ridsporten längre. Det har känts som att jag har gjort allt fel, att jag inte är så kompetent som folk vill och kanske tycker att jag ska vara, att jag inte är tillräckligt engagerad and so on. Det har verkligen varit tungt. Jag vet inte hur många gånger som jag har gråtit i duschen efter en ridlektion, eller efter ett möte eller bara tanken på att jag har känt mig så himla usel på allt som har med hästar att göra. Jag har alltid sett mig själv som en person som aldrig ger upp, men denna termin så har jag verkligen känt att jag inte bryr mig lägre. Folk får tycka att jag inte klarar av motgångar och att jag inte kämpar, bara jag slipper allt skit.

Men någonting hände. Det började med ett samtal med Åsa och i helgen så tror jag att det är första gången på flera år som jag verkligen har känt att jag varit på rätt plats. Att gå FU1, ledarutbildning för funktionsnedsättning och delaktighet fick mig att inse hur mycket jag älskar ridsporten. Jag hade aldrig varit den jag är idag om jag inte hade fått chansen att börja rida som liten, eller engagera mig på distrikt och förbundsnivå. Aldrig! Efter helgen så har jag heller aldrig känt så starkt för något i hela mitt liv. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv, jag vet att det inte är omöjligt och jag fick i helgen bekräftelse på att det jag vill göra är så otroligt viktigt. Att jag är viktigt och att jag minsann kan! Jag är så otroligt tacksam över alla fina människor som tror på mig oavsett vad. Som hela tiden måste påminna mig om att jag är bra på det jag gör.

Jag skulle ljuga om jag säger att jag har världens bästa självförtroende nu helt plötsligt, jag tror att jag måste jobba lite på det då jag fortfarande känner mig ganska skör. Men jag ljuger inte när jag säger att jag till våren efter alla om och men kommer fortsätta att engagera mig och rida. Jag ska kasta avanmälningsblanketten och börja se allt det fina som jag har missat under denna termin. Jag vet att jag gör rätt val att inte lägga av med ridsporten. Ridsporten är en del av mig och jag är en del av ridsporten. Så kommer det alltid att vara!

Biljetterna är bokade för ett tag sedan. Det blir enligt traditionen, hela söndagen den 30 november befinner jag mig på friends arena för att kolla på fina hästar och bara ha kul med Elin och hennes föräldrar, längtar till årets största hästfest!

Fick lite bråttom och glömde paraplyet hemma i förmiddags.

Nu har jag turen att inte behöva just köpa nya proteser, men det stämmer att jag behöver fixa både ny arm och nytt ben. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan att jag kanske ska fixa nya proteser det senaste året. Det har både varit frustrerande och bra tror jag att folk har varit på mig. Jag har varit i en period där jag bara blir irriterad över att jag måste ta mig tid att fixa sådant, men samtidigt så har jag märkt att min kropp mår sämre med sämre proteser, såklart! Så idag har jag varit på OT-center i Danderyd som gör mina proteser och träffat en ny ortopedtekniker. Min gamla har tydligen slutat och nu är det som att börja om på nytt igen, lära känna en ny och få en bra relation med den personen så man kan gå därifrån och vara nöjd.

Det var ungefär jag och pensionärerna som var där idag vid lunchtiden, men man kanske lever lite pensionärsliv när man pluggar eftersom man är ledig vissa dagar hehe. Träffade iallafall massor av nytt folk denna gång som kunde hjälpa mig med det ena till det andra och känner mig väldigt positiv efter detta besök. MEN! Haha, detta är så ironiskt! Kommer ni ihåg när jag var nere i Malmö på konferens med ridsportsförbundet i september och vi hade ordförande för danska FU-kommittén på besök? Jag förstod typ ingenting av vad han sa mer än typ "hej jag heter" och vet ni var min nya ortopedingenjör kommer ifrån? DANMARK! Nu hade jag en himla tur att han ändå är duktig på svenska, men jag kommer absolut behöva träna upp min förståelse för danska känner jag! Men tydligen så är han jätteduktig på det han gör så det är nog värt det, men jag har lite ångest över att jag inte kommer förstå honom ibland...

Mycket väntan på OT-center.

Det blev iallafall en hel del prat om min arm och jag fick även en ny handske då min gamla var helt trasig. Dock så är handsken lite stor, men den är bara tillfällig som tur är. Vi pratade även om nytt ben och tydligen så är det ganska lätt att göra. Så nu ska jag vänta på att min ortopedingenjör ska ringa mig så ska vi boka tid för att gipsa både arm och ben nästa gång.