Nu är jag åter i soffan igen efter att ha ätit, småplockat, tömt diskmaskin och hängt tvätt. Fick en liten chock när jag satte mig när och såg att klockan snart är 21:00! Vart har tiden tagit vägen? Jag var ju inte lite trött när klockan ringde klockan 08:00 imorse kan jag ju säga. Som tur var så var jag ändå smart nog att förbereda frukost och allt igår innan jag gick och la mig, så det var bara att klä på sig och packa ned frukosten i väskan och sedan gå hemifrån. Fungerade väldigt bra och jag behövde den där extrakvarten som jag sov hehe. Tillbaka på Smärtkliniken imorse för att fortsätta rehabiliteringsmånaden. Dagen gick fort och sista passet var mycket klippa och klistra och använda fantasi samtidigt som man försökte sätta upp bra delmål. När tidningarna låg framme tillsammans med saxar och lim så kom förskolläraren i mig fram! Så kul haha!

Gissa vad mina huvudmål är. Gissade ni på jobb och stall så är ni på god väg hehe :)

Kom hem vid 12:30 ungefär, åt lite lunch och ringde några samtal. Jag hade planerat att åka in till stan för medlemsträff med ung cancer ikväll, men var så himla trött när jag kom hem efter sjukhuset så jag planerade om och förberedde bakning för att hålla mig sysselsatt. Men så plingade det till i telefonen och Bella undrade om vi skulle fika i Spånga, självklart sa jag ju ja till det! 20 minuter senare så sågs vi i Spoånga centrum och sedan gick vi hem till henne. Fika, massa snack om allt möjligt och så blev jag förskollärare igen, eller lektant mer kanske haha. Tur att man har vänner med barn som man kan låna, när man inte jobbar :).

Sagostund! :)

Nä vänner, nu ska jag titta lite på TV, varva ned och så småningom gå och sova. Vi hörs imorgon, kramis!

Nu är jag redo att uppdatera om hur kvällen igår var. En så sjukt bra kväll var det! Just nu ligger jag i soffan i myskläder, osminkad, rufsigt hår och allmänt seg så det känns knappt som om gårkvällen inträffade, från att ha varit glammig och snygg igår till att vara ett vrak idag haha. Men allt var så värt det! Sofi och jag mötte upp Jeppe på tunnelbanan och så åkte vi in till Göta lejon. Vi hämtade upp de två biljetter som jag vunnit (tävlade på facebook för ett tag sedan om två biljetter till konserten och backstagepass/mingel efter konserten där vi skulle få träffa artisterna, vem vann om inte jag haha!) sedan mötte vi iallafall upp delar av galna allsångsfamiljen på Pizza hut. Återförening! Så mysigt! Jag hade ju redan bokat tre biljetter för mig, Sofi och Jeppe INNAN jag vann de andra två (som för övrigt var sämra platser än de vi betalat för) så det var ju en självklarhet att vi tog de platserna istället så kunde vi sitta tillsammans alla tre.

Järngänget!

Sofi och jag såg till att matcha varandra kvällen till ära hihi!

Konserten var helt magisk! Vilket jäkla ös från början till slut! Vi ville bara ställa oss upp och dansa och sjunga med, men då vi satt på parkett så hade det ju det sett lite konstigt ut kanske, så vi sittdansade istället, vilket gick bra det med. Vi tyckte nog att publiken var lite seg och torr, de var inte så mycket på att klappa och skrika som vi var. Men när Helen Sjöholm och Solala satte igång med "Du måste finnas" så kunde jag knappt sluta gråta och när sista tonen var slut så kändes det som en bomb som exploderade av alla applåder och jublande, sjukt häftigt! Blev kanske inte de bästa bilderna eftersom det är så mörkt i lokalen och mycket ljus. Här är några iallafall, mest på Helen hehe.

Konserten tog slut strax efter 21 skulle jag tro och sedan var det dags att checka av den andra delen av mitt pris. Efter mycket om och men så visade det sig att det skulle vara mingel och lite häng uppe i baren med artisterna och andra nära och kära. Det var sjukt oklart när vi kom innan konserten hur det skulle gå till, men det gick hur smidigt som helst när vi hittade rätt person att prata med. Så Sofi och jag minglade runt lite och pratade med framför allt Solala och Helen. Efter kanske en timme så var vi väldigt nöjda och något trötta så vi bestämde oss för att åka hem.

Solala, sjukt musikaliska och sjukt trevliga!

Självklart, the one and only Helen Sjöholm. Bästa, bästa Helen! <3

Det är en sådan sjuk känsla varje gång jag får träffa henne som är så himla svår att beskriva. Jag bygger upp en grym nervositet, så jag knappt kan äta innan och sova natten innan. Jag tänker bara på att hon är samma människa som jag sett genom TV och datorskärmarna. Att hon är samma person som precis stått på scenen och trollbundit mig. Sen när vi väl ses och hon ser att det är jag så släpper nervositeten och det blir bara så himla självklart alltihop. Normala konversationer och efter ett tag avslutas det med ett ta hand om dig, vi ses och vi skiljs åt. Hon är så enkel, så jordnära. Sen när jag återigen kommer på vem det är jag har pratat med så känns det nästan som om allt bara varit en dröm. Så kommer känslorna ikapp mig. Hon är för stor för mig. Hon får mig helt ur balans känslomässigt. Hon får mig att känna hopp och lugn. Hon får mig inte att gråta för att jag är ledsen. Hon får mig att gråta för att jag är så otroligt tacksam. För att hon får mig att verkligen leva här och nu och inte oroar mig för annat. Hon får tiden att stanna och  just då så spelar inget annat någon roll. Det blev ju några tårar på vägen hem och när jag väl kom hem kan jag ju avslöja.

Men skönast var nog att få ta av sig sina klackskor när man kom hem vid 23. Nöjd, rörd och så tacksam över ytterligare en kväll med bästa sällskapet och grym musik och massa fina minnen <3.