NU sitter jag i soffan efter några timmars tågresande från Jönköping. Egentligen så borde jag typ vara dyngtrött och nyduschad. Men jag var så himla klantig i förmiddags så jag tappade mina mediciner som jag blir trött av på golvet i mitt hotellrum så allt rullade under sängen och jag hade ingen lust att åla runt på golvet där mitt i all stress när jag skulle checka ut. Så ja, medicinen är iallafall tagen nu och duscha gör jag en annan dag, typ imorgon haha! Så nu sitter jag som sagt i soffan efter att ha svirat om från jeans och kavaj till nattlinne och tjockstrumpor haha.

God (sen) kväll på er alla vänner föresten. Detta inlägg hade jag egentligen planerat att jag skulle publicera när jag satt på tåget på väg hem, men jag hade tyvärr inget internet att använda. Lite drygt, men sånt är livet. Nu är jag i alla fall hemma i Vällingby igen efter en intensiv möteshelg. Har haft det jättebra, det ända jag saknade var att få se lite hästar, men det kommer ju fler chanser om man säger så haha. Istället så har vi varit sjukt effektiva och duktiga i kommitteen och betat av ett helt gäng med stora ämnen och diskussionspunkter. Känner att jag verkligen behövde den här möteshelgen med FU-kommitteen, behövde bli lite påmind om vad jag egentligen brinner för och varför jag jobbar så mycket ideellt. Nä, sjukt kul att få träffa gänget igen och prata funktionsnedsättning och allt möjligt! Kändes som en superbra nystart och det är nästan så jag längtar till nästa gång vi ses i mars haha.

Började iallafall dagen med en god frukost, blev typ inte mätt men kände att jag nog inte ska proppa i mig för mycket. Visste ju om att vi skulle få fika cirka en timme senare haha.

Självklart så var jag ju tvungen att fota hästarna på väggen i mitt hotellrum också!

Lekhörna för barnen vid entren, tänk att få jobba som lektant här om dagarna haha.

Hej då scandic, kanske ses vi igen någon gång.

Har typ massa andra bilder på telefonen på dagen idag, men ska jag vara ärlig så är det typ BARA matbilder haha! Tyckte det var sjukt tråkigt att lägga ut fem olika bilder på lunch, fika och allt. Egentligen fattar jagb inte ens varför jag fotade det, men antar att det bara gick av farten hehe. När vi hade checkat av hela dagordningen så åkte vi hemåt allihopa, jag fick skjuts till Jönköpings station och så tog jag en kaffe under tiden som jag väntade på att första tåget skulle komma in.

Jag lyckades ju tappa min ena öronpropp till handsfreen som jag skrev igår, så jag tackade Gud för att de hade nya lurar på pressbyrån, men jag tänkte inte på nästa problem-hur fan skulle jag få upp förpackningen!? Fattar inte att de ska hålla på att packa in saker så här, efter lite våld och tålamod så gick det tillslut ändå som tur var!

Ganska så fin utsikt från stationen ändå, vem blir inte glad av sjön ;).

Nä vänner, nu är dessa två ridsportshelger avcheckade och det dröjer nog någora månader innan det blir dubbla helger med resande för ridsporten, skönt på ett sätt men konstigt-nu har jag ju precis kommit in i det haha! Men nu borde jag sätta mig och skriva veckans matlista istället för att hänga här, sedan är det dags att sova! Imorgon är det jobb som gäller, spännande!

De senaste veckorna så har jag verkligen saknat stallet och ridningen. Jag saknar att få skit under naglarna, att få lukta häst, att få torv i hela ansiktet när man myser med hästarna, att höra Jissas gnägg när man kommer och hälsar på henne, att rida och känna träningsvärken nästa dag, att få skratta med vänner, att höra Åsas stämma direkt när man öppnar dörren till något ridhus, att under de kalla månaderna på året ställa sig frågan varför man sysslar med denna sport när det är så kallt och geggigt, att några sekunder senare bli påmind om varför, för att känna kärleken mellan häst och människa när en varm mule vilar på axeln. Jag saknar det så mycket så fruktansvärt mycket så hela kroppen skriker. Jag vet att det bara är att höra av sig, att åka till stallet och klappa på Jissa, men jag tar mig inte dit. Det känns som ett berg att bestiga och jag vet inte riktigt varför. Det är så lätt att säga till andra att det kommer att lösa sig eller att jag ska ta tag i det, men ändå så gör jag det inte.

När det väl kommer till kritan så inser jag att jag fortfarande står kvar på samma ställe och trampar. Det är som att jag ser till att fylla livet med andra saker för att jag inte ska tänka på hur ont detta gör och jag ljuger för andra och mig själv när jag låssats som att det inte är något stort problem. Jag vill bara stoppa tiden. Bara så jag kan reda ut alla dessa känslor och frågetecken. Jag blir så stressad av att livet rullar på och att jag inte har någon aning om hur jag ska ta mig ur detta lidande för att sedan gå vidare. Jag vill bara att allt ska vara som förut igen. Jag vill ha tillbaka min plats där inget ont kunde hända. Där stress inte existerar. Min trygghet.