"Det är bara fyra månader med cellgifter så jag kommer nog tillbaka snart. Om allt går som det ska så kommer jag redan tillbaka på måndag efter sjukhuset." Vi sitter inne på småbarnsavdelningen på min VFU-plats onsdagen den 18 januari 2012 jag, personalen på avdelningen och några nyvakna barn som leker på mattan i mitten. Jag hade dagen innan fått två samtal från min läkare där jag på det första samtalet fick besked om att jag skulle sättas in på fyra månaders cellgiftsbehandling och det andra samtalet senare på dagen att det skulle sättas igång redan på måndagen veckan som kommer.

När jag hade lagt på efter det första samtalet så fortsatte jag jobba på som vanligt den tisdagen, ingen skulle få se mig svag, jag kände inte personalen så pass väl tyckte jag så jag bara kunde ställa mig och säga "hej, jag har cancer och väntar bara på en tid för att få börja min behandling, bara så ni vet liksom." Framåt lunch så insåg jag att jag inte riktigt kunde hålla allt hemlig längre. Jag hade svårt att koncentrera mig och kände att jag var tvungen att berätta vad som på gick i mitt liv och att jag egentligen inte visste hur min framtid skulle se ut. Jag berättade. Dom lyssnade och stöttade. Dom var så fina mot mig allihopa. Jag var så otroligt tacksam redan då att jag hade hamnat på ett sådant bra ställe som tog situationen som den var. Det jag inte visste då var att jag på onsdagen skulle vara tvungen att berätta att behandlingen skulle starta redan på måndagen veckan efter.

Jag samlade kraft under förmiddagen på onsdagen och klarade tillslut av att berätta om samtalet jag fick på vägen hem från förskolan dagen innan. Min puls jobbade på i högvarv och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag satt i soffan bredvid min handledare och resten av personalen och uppdaterade dom, helst av allt så ville jag bara ligga i sängen hemma och skrika och gråta ut min frustration och rädsla. Men jag ville vara stark, för min skull och för alla andras. Jag gjorde allt för att inte göra en sån stor grej av det, jag ville inte vara den som man tyckte synd om och förklarade att det skulle gå bra. Cellgiftsbehandling var ingen big deal, det skulle bara vara fyra månader, jag skulle tappa hår och må illa. Typ. Jag var fast besluten att jag skulle komma tillbaka redan efter sjukhuset på måndagen och fortsätta min praktik och att jag inte behövde ta något studieuppehåll. Värre saker hade jag nog varit med om i mitt liv, typ alla operationer och mått illa hade jag gjort så mycket i mina dagar så det skulle nog inte vara någon fara, detta skulle jag minsann klara av. Personalen på förskolan tittade på mig och svarade "Ja, vi får se helt enkelt. En dag i taget." Så rätt dom hade. Så naiv jag var. Jag förstod inte vad allt innebar förs efter den första behandlingen, hur allvarligt detta var. Att jag hade cancer. På riktigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  God kväll på er vänner! Jag fortsätter denna måndag med en nyhet! Har länge funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra, men nu har jag bestämt mig. Det är dags för mig att gå vidare och blogga på en annan portal. Har bloggat här på Bloggplats...

  Inlägg i samarbete med Gocostum.   Hej på er, har ni liksom jag svårt med batteritiden på er telefon? Jag är hopplös kan jag säga och varje gång så antingen glömmer jag ladda en powerbank, glömmer sladd eller något annat. Så då står jag där m...

  God kväll på er mina vänner! Har ni haft en bra söndag? Min har gått rysligt fort måste jag säga! Klockan ringde 09:30 och jag trodde att den var typ 6 på morgonen då det fortfarande var så mörkt i min lägenhet och jag var galet trött. Me...

  Hej på er vänner! Idag är jag riktigt konsertbakis kan jag säga, men vilken kväll och vilken fest det blev hos Carola igår!   Jag kom dit strax efter att de hade öppnat dörrarna och mötte upp Emelie och hennes mamma. Tillslut så kom v...

Idag fyller hon år. Hon som varje gång plockar upp mig när jag faller. Hon som påminner mig om att andas när livet känns tungt. Hon som har gett mig en av mina bästa vänner. Hon som alltid finns där genom att bara vara den hon är. Hon som betyde...