Terminens näst sista ridlektion har jag ridit ikväll. Man kunde nästan tro att jag red i en ponnygrupp för jäklar vad hästarna höll på idag! Fick fina Max två, det var ett bra tag sedan som jag red honom så det var väldigt kul att få prova på honom igen. Hade för mig att han var rätt så stel men att vi ändå matchade varandra rätt så bra ändå och det tycker jag att vi fortfarande gör faktiskt. Eftersom jag visste redan innan att han är en häst som käkar flaggstång och är stel i sidorna samtidigt som han gärna drar upp huvudet så försökte jag jobba mycket på volter i både skritt och trav. I början så tyckte jag att allt kändes jättekonstigt, jag hade svårt att hitta den rätta takten i traven och tyckte att det blev lite ryckigt mellan hans och skänkeln.

Men när vi hade börjat komma igång och gjort massa galoppfattningar från skritt i båda varven så tyckte jag att det började kännas bättre. Jag blev stadigare och han började bli lite mer mjuk i sidorna och få en bättre form. Hästarna var lite spralliga idag så Max drog två gånger och jag höll på att få smaka på grus, men jag kände att det skulle bli lite väl stressit att hinna med att baka två tårtor innan onsdag så jag höll i mig och satt kvar. Men nära var det! Andra gången så blev jag lite spänd och gjorde att Max också blev lite stissig, men jag när jag hade travat några varv så började vi båda att slappna av igen och den sista galoppfattningen blev klockren och i slutet när vi travade av dem så gick han som tåget. Han var otroligt lydig, jättefin och jämn i formen och jag ville verkligen inte hoppa av haha! Härligt att få avsluta lektionen på ett bra sätt, imorgon kör jag sista passet innan vi flyger!

Det har snart gått en hel höst med en enorm ångest, mycket tårar, dåligt självförtroende och skörhet. Jag har nog aldrig gråtit så här mycket som jag har gjort dessa månader, oavsett om jag varit glad eller inte. Jag har nog heller aldrig känt mig så ensam som jag gjort denna höst, för att jag för första gången på länge inte kan sätta ord på det jag tänker och känner, att allt låter helt galet och att allt kommer ut på fel sätt när jag försöker förklara eller skriva av mig. "Bryt ihop och kom igen" sa den ena, "it´s all about attitude" sa den andra, "det är okej att känna" sa den tredje, "du kommer gå in i väggen" sa den fjärde. Ibland är det inte så lätt att komma igen. Ibland bryter jag ihop flera gånger på en dag men kommer fortfarande inte igen. Ibland kan jag inte styra över mina känslor och Ibland så tar det ett bra tag innan man orkar och klarar av att bygga upp det som har rasat.

Jag har varit så otroligt skör under dessa månader och mitt tålamod och min koncentration har varit på noll. Men ändå så har jag pressat mig själv att gå upp på morgonen efter 4-5 timmars sömn och prestera till max i allt jag gör, jag har ignorerat migrän, yrsel och att kroppen egentligen skulle må bäst av att ligga i sängen en hel dag, allt för att sen inte kunna sova natten därpå för att jag inte presterat bra nog. Jag har hittat saker att göra för att slippa vara hemma och känna mig svag de dagar som jag egentligen är ledig på och jag har knappt kunnat sitta stilla i 15 minuter. Det är ett under att jag har klarat av skola, ridsport, vänner och allt annat som ska hinnas med. Det är knappt att jag gjort det. Förlåt till alla som ändå har stått ut med mig.

På onsdag så åker jag till USA. Jag hoppas verkligen att jag klarar av att släppa allt hemma i Sverige och inte tänka på alla måsten. Jag hoppas också att jag kommer hem som en mer positiv och en gladare Elin. Inte för att jag inte har varit glad under hösten, för det har jag verkligen också varit. Men att jag kommer hem och känner att jag inte behöver ligga på topp hela tiden. Att jag inte kan vara bäst på allt jag vill och att jag varje kväll kan känna mig nöjd med mig själv när jag ska gå och sova. Jag har så otroligt fina människor runtomkring mig som har peppat och stöttat mig denna höst och jag är evigt tacksam över det, jag önskar att jag någon gång kan ge tillbaka till dem för det är de värda tusen gånger om! <3