Det känns som att det var jättelänge sedan som jag red, hade jag inte haft så fruktansvärt ont i kroppen så hade jag nog nästan glömt bort att jag ridit ikväll. Var så fruktansvärt otaggad för ridlektion ikväll, ville hoppa av precis när jag hade hoppat upp. Red Max 2 som vanligt och börjar känna att självförtroendet börjar vackla igen. Misstänkte att det skulle bli så, men det kanske blir bättre om ett tag. Efter en liten skrittur ute så gick vi in i ridhuset och började skritta igång dem. Tycker att han har börjat känna sig mycket mjukare och sammarbetsvillig i skritten nu och idag var nog första gången som jag tyckte att jag hittade tekten i traven direkt. Men tappar honom i traven direkt och har jättesvårt för att få honom att bli rund och sänka sig.

Red skänkelvikningar på långsidan och hörnlinjen och tyckte att han flyttade väldigt bra så länge vi skrittade. I traven så blev det pannkaka igen. I högergaloppen tyckte jag att det kändes bra, en bra galopp och när jag väl vågade ta lite i honom så tyckte ajg att han började samla ihop sig bra, i vänster däremot så var det kaos. Konstigt med tanke på att vänster ändå borde vara den lätta sidan, men icke a nicke. Känns som att jag kan hålla emot bättre i höger och det hjälper kanske ganska mycket. I slutet så travade vi av dem och höger varv hela lektionen igenom tyckte jag var lättare. Vet inte om det beror på att jag som sagt kan hålla emot bättre eller om han är starkare där. En lektion som gick lite upp och ned denna vecka helt enkelt, hoppas på bättre nästa vecka!

gammal bild.

Alltså, nu skulle jag vilja ha helg. Efter dagens kaos på jobbet så är jag redan helt slut och vill bara ligga i sängen i flera dagar. Jag har så mycket tankar och känslor just nu inom mig. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med allt just nu känner jag, tycker lite synd om alla runtkring mig som får stå ut med en Elin som ena sekunden skrattar och sedan tvärvänder och blir jätteledsen. Öppnade iallafall idag som alltid, börjar redan bli ganska deprimerande att gå och lägga sig när det är mörkt på måndagarna och sedan gå upp när det är mörkt på tisdagarna. Vart tog sommaren vägen egentligen!? Hade en relativt kort dag idag, dock så har den varit väldigt innehållsrik. Blev kaos på lunchrasten och har nog aldrig mått så dåligt efter en rast som jag gjorde idag. Just när jag tyckte att det började kännas bra och kul att gå till jobbet om dagarna så dyker det upp något. Var så nära på att säga upp mig idag! Dock så ändrade jag mig när jag sa hej då till mina barn och blev tillsagd att jag inte fick gå hem, att de skulle sakna mig och massa kramar. Då blev jag påmind om varför jag jobbar på förskola. För barnens skull, då höll jag på att börja gråta för det istället haha. Världens finaste barngrupp, trots att de kan vara riktigt jobbiga ibland. Nu har jag kommit hem, men ska snart åka till stallet för ridlektion, är så opepp. Ciao!

God kväll på er vänner. Borde väl egentligen kanske typ ligga i sängen nu, eller om en kvart åtminstonde men innan dess så tittar jag in här en snabbis. Det kändes imorse att det var måndag och det märktes på jobbet också kan jag säga. Var typ kaos på morgonen när vi inser att en avdelning står men en personal efter lunch på 18 barn + att fler avdelningar var kort om personal. Men efter lite meckande så löste sig det också. Var en kort dag för barnen idag då vi hade APT mellan 16-18, vem är det egentligen som sätter upp ett APT på en måndag, känns inte som det mest optimala om man frågar mig. Menmen, vi fick många goda skratt tillsammans iallafall och det gör ju det hela mycket lättare. När jag hade slutat jobbet så spurtade jag till Hässelby gård för att hinna med tunnelbanan in till Sankt eriksplan för att möta upp Elin vid Filadelfiakyrkan för gospel. Har inte varit där på två veckor så det var verkligen dags igen och det var fantastiskt! Magiskt när vi sjöng Kents "Utan dina andetag"! På vägen hem så flummade Elin och jag runt (därav den konstiga rubriken på inlägget) och sedan skildes vi åt i Spånga. Nu är det dags för mig att lägga fram lite kläder inför morgondagen, sedan är det sängen som kallar, kram på er!

God kväll på er vänner. Redan söndag och jag är inte alls redo inför en ny vecka känner jag. Vill helst ligga i sängen och gråta just nu känns det som. Efter några timmars sömn inatt så kom jag ändå upp vid 10 trots att jag var galet trött, blev ju något sent igår. Har spenderat ungefär hela min dag på hotellet Radisson blu waterfront inne i stan tillsammans med Elin, mamma och hennes gamla kollega för att äntligen få pärla fuck cancerarmband igen! Det har dröjt alldeles för länge sedan sist som jag pärlade armband och idag så var det äntlgien igång. Det var så härligt att kliva in där och få möta alla volonäters glada miner när de säger hej och välkommen tillbaka, tydligen så känner de flesta igen mig trots det långa uppehållet.

Elin och jag satt där alla fyra timmar som vi fick pärla och vi fick så mycket kärlek och beröm från volontärerna, pärlansvarige tyckte till och med att jag borde få ett herdespris av något slag som är där varje gång från början till slut och pärlar. Men grejen är att jag tycker att jag inte alls förtjänar något för detta. Jag VET att pengarna, tiden och allt sådant kommer jag att få tillbaka på något sätt av Ung cancer. Jag vet hur mycket nytta dessa pengar gör och jag är så tacksam över att ung cancer finns! Att sitta dör och pärla varje gång från början till slut är mitt sätt att visa tacksamhet, jag kommer alltid tycka att jag inte gör tillräckligt för Ung cancer, men detta är iallafall något som jag kan göra och som jag själv tycker är så grymt härligt att få göra. Längtar redan till nästa gång!

En av många skålar fyllda med snygga armband!

Alltså gaaaaah vilken musikalkväll det blev i Globen igår kväll. Helt och hållet magiskt! Mitt musikalhjärta blir bara större och större och fick jag välja något att göra för resten av mitt liv så skulle det vara att gå på konserter och musikaler dagarna igenom. HerreGUD vad jag älskar detta och herregud vad jag älskar Helen Sjöholm och Peter Jöback, det finns inga andra i Sverige som kan komma i närheten av deras nivå vad gäller musikaler. Jag har längtat hela veckan så jag nästan gråtit och nu har det redan varit.

Det finns verkligen inga ord som kanbeskriva kvällen. Jag grät när Helen och Peter prtade om Kristina från Duvemåla och mindes tillbaka, berättade historier och sjöng lite låtar därifrån. Jag grät när De sjöng från Livet är en schlager, jag grät lite när som helst under hela konserten igenom. Allt var så fantastiskt! Att få totalfrossa i musikaler, kända och okända i ca 3,5 timme var så befriande. Saknade såklart lite låtar, men inser att det inte går att ha med alla. Det gav ändå en liten charm när de hade valt lite mer okända låtar som gjorde att man fick upp ögonen för andra musikaler som man inte lyssnat på så mycket innan bland annat, så det gick ingen nöd på mig. Det var totalmagi när Peter Jöback sjöng Phantom of the opera och Jesus Christ superstar, jäklar i min låda vilken röst han har! Men framför allt så var det magiskt när Helen sjöng Du måste finnas. Alltså, dog! Att äntligen efter så många år få höra henne framföra den live, med orkester och med en känsla som bara hon kan göra. Helt klart det bästa på hela kvällen!

Deras två gästartister Emmi Chirstensson som bland annat spelat Christine i The Phantom of the opera på West end i London imponerade stort med hennes röst, ska bli så spännande att få se henne här i Sverige om ett år när Phantom sätts upp, Norm Lewis som är den första afro-amerikanen som spelar The phantom of the opera var sjukt duktig han med. Så kul med lite internationella musikalartister som kunde vara med också! Alla som inte var där igår missade verkligen något, är fortfarande helt salig nästen ett dygn senare haha! Det är iallafall mycket jag kommer minnas och jag känner som sagt att mitt musikalhjärta bara blev ännu större efter igår!

Fina Helen och Peter <3

Åh, har ju helt glömt bort att berätta. Sofi och jag har som tradition nu att gå på en inspelning av Så ska det låta varje år och nu är det dags igen! Vi har ingen aning om vilka artister som kommer, men jag är helt säker på att det kommer bli grymt! Den 19 oktober är det dags, längtar redan!

SVT, here we come! ;)

Den årliga rosa månaden är här igen och ska jag vara ärlig så skulle jag helst av allt bara vilja låsa in mig någonstans denna månad för att slippa höra och se allt som har med cancer att göra. Jag blir provocerad, arg, ledsen, berörd när jag ser reklam ute på stan för detta. Jag blir provocerad när jag ser Cancerfondens ”säg nej till cancer” och när jag hör och läser om alla sätt som minskar risken för att drabbas. Som om jag någonsin skulle säga ja till denna vidriga sjukdom. Som om jag har valt att bli drabbad. Jag känner vi skuld. Skuld att jag inte försökte tillräckligt med att inte bli drabbade. Skuld för att jag åkte på nitlotten.

Jag gråter när jag ser barncancerfondens ”Idag drabbas ett barn av cancer”, klarar inte av att se reklamen och tycker att den är hemsk men på ett helt okej sätt, den träffar så rätt. Inget barn i världen ska behöva gå igenom denna sjukdom. Inget barn ska få börja sitt liv med att behöva kämpa så mycket för att få behålla det. Ibland kan jag inte låta bli att tänka att något utav mina barn på jobbet kanske blir drabbade och jag skulle utan tvekan tagit cancerfighten igen istället för att se dem bli så sjuka.

Men just nu så är jag själv fortfarande så inne i min bubbla. I min ångest. I min ilska och sorg. Just nu så syns ordet och sjukdomen lite för mycket. Jag är så less och jag vill ha en paus från detta och det känns inte rätt. Men bland så känns det lite för mycket för att man ska kunna vända all ilska och sorg till något positivt. För att hoppa tillbaka till barncancerfondens reklam så får man inte glömma vad de har lagt till i slutet av klippen, ”men det finns hopp” då känner jag att mitt hjärta blir varmt igen. Det finns hopp. Det gör det verkligen. Vi får aldrig glömma att det är fler som överlever denna sjukdom än som dör. Därför tycker jag ändå mitt i allt detta snurr med känslor att denna månad är viktig!

Ca 1 månad efter avslutad cellgiftbehandling 2012

Hej på er kära ni. Äntligen fredag igen! Eftersom jag inte varit på topp de senaste dagarna så känner jag att det ska bli sjukt skönt med helg. Min fredagkväll kommer att bestå av Doobidoo nu om 15 minuter, lite läsning och sedan är det nog sängen som kallar. Är helt slut efter denna vecka med jobb. Dagen idag har gått fort, nu när jag äntlgien har tillgång till dator igen så har jag kunnat få saker och ting gjort som har skjutits på alldeles för många veckor. Alla mina 18 barn har fått varsin stjärna på dörren där det står vad de heter, vart de kommer igrån, vilka språk de pratar och lite sådant och det var verkligen populärt när dessa stjärnor väl kom upp på väggen i eftermiddags. Mycket positiv respons från föräldrar och personal och barnen var svåra att ta med hem när de väl hade hittat sin stjärna, blev SÅ fint! Åh vad jag tycker om alla mina 18 barn <3! Att få se dem utvecklas, slänga ur sig kloka och ibland väldgit roliga kommentarer, när de kommer och kramar en på morgonen, när de kommer gråtandes för att bli tröstade, när vi skrattar så mycket allihopa tillsammans, stoltheten i deras ansikte när de gör något som de inte trodde att de skulle klara av...ja, jag kan fortsätta hur länge som helst, men att jobba med barn är verkligen det bästa som finns, man får så otroligt mycket kärlek tillbaka! Stängde idag också så fick chans att gosa lite med våra småttingar på förskolan också vilket alltid är lika mysigt, bäst att passa på liksom hihi. Nu börjar snart Doobidoo, kram på er!