Nu tror jag att jag har börjat komma in i rutinerna med att ha ett heltidsarbete samtidigt som man försöker att ha ett liv utanför jobbet, eller jag känner mig mer trygg i det. Jag börjar känna mig relativt trygg på jobbet, vågar säga ifrån, vågar visa mer hur jag är som pedagog, vågar berömma och krama om mina kollegor när de behöver pepp mm. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till den personen jag vill vara på jobbet, den atmofären som jag vill ha på min arbetsplats. Det känns skönt, men jag känner att det också känns otroligt jobbigt i vissa lägen. Helt plötsligt så är detta vardagen, jag börjar slappna av. Åka till jobbet, engagera mig i ridsporten, rida, träffa vänner, träffa familj, ja allt det där pusslandet.

Just nu så känner jag mig så fruktansvärt otillräcklig, just nu så går tiden lite för fort. Oavsett vad det handlar om så känns det som att jag inte gör tillräckligt, jag hade kunnat vara en bättre pedagog, jag hade kunnat dokumenterat mera, jag hade kunnat förbereda mig bättre inför ett ridsportsmöte, jag hade kunnat svara på mejl fortare, jag hade kunnat hitta en lucka i kalendern oftare för att träffa mina vänner eller andra som vill ses, som jag tycker att jag bara sviker varje gång jag säger att jag inte kan. Jag vill göra så mycket, helst kunna vara på fyra olika ställen samtidigt. Varje dag. Men jag är så trött, hela tiden. Samtidigt som jag inte kan slappna av. Känslan av att gå och lägga sig varje kväll och känna att man kunde ha presterat bättre under dagen ger mig så otroligt mycket ångest just nu.

Så förlåt. Förlåt alla ni fina som stöttar, peppar, kramar, lyssnar och finns här för mig. Förlåt för att jag är så dålig på att höra av mig, på att hitta den där luckan i kalendern för att ses. Tiden räcker ibland inte till. Ibland känns det som att jag tar er för givet, men det gör jag verkligen inte, inte med flit. Vad är det för något som säger att ni alla ska stå kvar vid min sida om jag fortsätter att göra så här egentligen?

Ville bara säga det. Tack för att ni finns och förlåt.

Hej på er vänner. Det känns som att jag ständigt börjar mina inlägg nu förtiden med "Guuuud vad jag är trött". Men så är det helt enkelt. Jag önskar att jag inte vore så trött hela tiden, men vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. I morse när klockan ringde så var jag helt säker på att jag skulle behöva gå hem från jobbet då jag verkligen inte mådde bra när jag vaknade. Hade ont i hela kroppen och var lite förkyld. En när jag väl var på jobbet och insåg hur dagen skulle bli så kände jag att jag inte kunde svika mina kollegor och barn. Torsdagar är den värsta dagen på veckan för oss. Under förmiddagen så var jag iallafall själv med 9 av mina yngre barn då skolbarnen var iväg på sång och dans tillsammans. Jag har fått dispens vad gäller att följa med på detta då pedagogen som håller i det inte har behandlat mig korrekt tidigare, hon var en av mina värsta lärare under förskollärarutbildningen så jag har inga roliga erfarenheter av henne. Skönt med kollegor som ändå förstår situationen och kan klara sig utan mig då.

Jag hade det iallafall väldigt bra hemma på förskolan så länge, vi hade storsångsamling med vår bas och sedan skildes vi åt till våra avdelningar för att äta. Det var så mysigt att få göra lite annorlunda och att ha bara 9 glada och mysiga barn vid bordet att prata med. Det var så lugnt och skönt haha. Tills skolbarnen kom mitt i maten. Då blev det livat igen :). Idag har det även löst sig med min anställning, så nu slipper jag jobba gratis + att jag kommer in på datorn med alla mina dokumentationer, bilder och sådant. Känner mig hel igen haha!  Dock så gjorde ju det att jag blev kvar på jobbet ett bra tag efter att jag hade slutat. Ikväll blir det iallafall en lugn hemmakväll för att orka med morgondagen, då är det stängning på köpet, usch!

Hej på er. Vilken otroligt lång och jobbig dag jag har haft idag. Funderar seriöst på att typ gå och sova redan nu då jag bara vill försvinna ett tag. Jag tror dessutom att jag håller på att bli sjuk, eller så är jag bara så himla trött efter två otroligt intensiva veckor på jobbet och sedan en helg där jag inte gjort ett jota typ. Det kanske är då allt kommer ikapp litegrann. Har iallafall haft fruktansvärt ont i kroppen hela dagen idag och min näraste kollega såg på mig redan i morse att jag var trött och inte var på topp. Har haft sjukt mycket ångest, nära till tårar (som vanligt, men ändå) och haft den här känslan av att jag bara vill bort. Bort från allt. Har varit otålig, varit en sjukt dålig pedagog känns det som och bara varit ledsen liksom. Svårt att förklara. Självklart så hade jag ju stängningen idag också då det är onsdag vilket gjorde att det kändes som att dagen var ännu längre än vad den kanske var. Nog om det då jag känner att jag börjar bli lite irriterad på mig själv för att jag är så bitter hela tiden. Ledsen för det haha! Nu ska jag försöka hitta på något att göra, är alldeles för trött för att läsa, kanske blir någon serie eller något jag tittar på istället. Kram på er och glöm inte bort att du är värdefull precis som du är.

Ont överallt.

Jag blir ombedd av klubbens ungdomssektion att hjälpa till på årets julshow i stallet då barnen tydligen har respekt för mig, för att jag kan göra mig hörd och för att jag sjunger bra.

Elise: "Du är precis som Åsa, fast yngre och du sjunger bättre!"

Haha vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller förolämpning, men eftersom jag tycker om Åsa så mycket så antar jag att jag får ta det positivt. Ett mycket gott skratt fick jag också! ;)

Hej igen på er. Hemma och nyduchad. Har ont typ överallt och borde egentligen ligga i sängen och sova då jag är så slut. Men här sitter jag i soffan ändå haha. Äntligen äntligen äntligen så kom jag upp på hästryggen igen efter två veckors uppehåll. Har väl inte riktigt saknat det när jag varit utan ridningen, men dirket när jag satt upp på Max rygg så insåg jag hur mycket jag saknat ridningen. Bara känslan av att få sitta på honom när vi tog promenaden ute för att skritta igång dem var fantastisk haha.

Väl inne i ridhuset så jobbade vi självständigt i början i skritt och trav. Direkt när jag tog tyglarna och satte igång med att göra volter och tempoväxlingar så tyckte jag att han kändes otroligt mjuk. Max är annars en häst som käkar flaggstång och är väldigt stel i sidorna, men idag tyckte jag att han var otroligt mjuk och fin redan från början. Trodde först att någon hade  jobbat mycket med honom i några dagar eller att det berodde på att han gått med thidemantygel, men tydligen så hade han bara gjort det en gång och inte gått innan. Han vaknade helt enkelt bara på rätt sida idag (eller så har jag helt plötsligt kommit på hur man rider :P).

Traven däremot är lite trögare, jag har fortfarande jättesvårt att hitta takten och få bra stöd i tyglarna, därför känns det otroligt vingligt för det mesta och både han och jag tror jag stressar upp varandra lite. Mot slutet så jobbade vi på volterna med att flytta ut bakdelen och sedan fatta galopp. Att flytta ut bakdelen gick bra, både Åsa och jag tyckte att han flyttade undan bra, dock så var galoppen kanske inte den bästa enligt mig. Mot slutet så var jag lite loj och kunde inte riktigt få honom att sänka sig och bli lika rund och fin som han brukar bli i slutet. Med det berodde bara på mig, en helt ok lektion iallfall.

Fina Max <3

God kväll på er vänner. Sitter just nu i stallet i värmen, eller klubbis rättare sagt. Uppdaterar om ridlektionen senare när jag kommit hem då jag måste smälta och fundera lite hur jag verkligen tycker att det gick. Jobbet gick bra idag iallafall, skrattat med kollegorna och barnen, haft möten och försökt att inte ha så höga krav krav på mig själv, men det är så svårt! Eftersom jag öppnade imorse så slutade jag tidigt och gick direkt till stallet efter jobbet. Så sjukt härligt att bara komma och hänga, snacka med vänner och framförallt skratta så sjukt mycket tillsammans som jag faktiskt har saknat att göra här på den senaste tiden. Har liksom inte haft tiden att hänga här så mycket men när jag väl gör det så är det så underbart! Stallet är verkligen den perfekta fritidsgården för barn och unga! Flörtade även till mig lite ansvarsområden inför årets julshow i stallet, vill ju hjälpa till så mycket jag hinner och kan eftersom jag vet hur bra jag mår av att vara här. Nä vänner, nu ska jag nog bege mig hemåt, kram!

God kväll på er snyggingar. Känns så otroligt tråkigt att titta in här varje eftermiddag efter jobbet, känns som att man ibland inte gör något annat än att jobba. Ny vecka idag iallafall, morgonen på jobbet började lite kaosartat med storbråk i personalrummet av olika skäl. Härlig start på veckan va? ;) på förmiddagen så blev det även lite ändrade planer för vår barngrupp, jag skulle ha gått in och gjort lite projekt men nästan inget barn i min temagrupp var på förskolan då, så vi drog till parkleken istället så fick barnen springa av sig och leka lite där, tror inte att det gjorde något att planerna blev ändrade haha. Har även haft möte med min tillfälliga chef idag angående min anställning och strulet som blev i fredags, vet inte om vi kom så långt med det bara att saker och ting nästan blev ännu mera rörigt. Vi får avvakta till på onsdag helt enkelt då jag hoppas att vi får lite mer klarhet i allt. Känner mig så otroligt stressad och handikappad när jag inte har tillgång till bilder och gamla dokumentationer + mejl. Menmen, allt löser sig tillslut. Nu är jag hemma och väntar på att tiden ska gå lite, blir inget Du kan sjunga gospel för mig ikväll då vi har CUS-möte via Skype. Känner att jag är sjukt trött, vet liksom inte om jag går på riktigt eller i sömnen när jag går runt i huset haha, snacka zoomie :). Nä vänner, nu ska jag försöka piggna till litegrann så jag hänger med på mötet om ett tag, kram på er!

Älskar hösten och alla fina färger, fast detta är från Vitabergsparken för ett år sedan ungefär :)

Just nu så saknar jag min gamla klippa inom vården. Just nu saknar jag våra samtal, hans humor och kärlek till sitt yrke. Jag saknar att kunna ringa honom när jag visste vad jag behövde hjälp med men inte vem jag skulle vända mig till, han var spindeln i nätet, han hjälpte mig med allt och han var bara ett telefonsamtal bort. Helt plötsligt blev man vuxen och helt plötsligt så försvann han. Min trygghet. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, ibland så mycket så det gör ont. Vad är det för något som säger att man kan allt bara för att man blir vuxen på pappret? Vad är det för något som säger att man orkar mer bara för att man är vuxen? Jag känner mig inte vuxen just nu, jag känner mig som Elin fem år som behöver hjälp av vuxna för att klara av livet. Jag är så arg samtidigt som jag är så ledsen över att det är så här. Jag är så arg att man blir av med sin kontaktperson när man går över till vuxen, jag är så arg att man ska behöva kämpa för att kanske tillslut få det man vill ha, jag är så arg att man ska behöva vara frisk för att orka vara sjuk! Jag är så arg för att det är så här det ser ut, att jag inte längre har någon att vända mig till. Att min kropp säger ifrån på så många olika sätt och jag vet varken varför eller vad jag ska göra åt saken. Ska det verkligen vara så här!? Jag varken vill eller kan acceptera att det ska vara så här och folk får tycka att jag är hur omogen och svag som helst som inte bara kan gilla läget och gå vidare.

Jag är så arg och ledsen just nu så jag orkar inte ens kämpa.

Inte ens för min egen skull eller någon annans.

Förlåt, var bara tvungen att få ur mig detta. Imorgon känns det säkert bättre, just nu så har jag bara så ont och är extremt känslig.

Andas Elin.