Det är tyst och mörkt i mitt rum och det ända jag hör är mitt eget hjärtas dudunk som låter snabbare för varje minut som går. Jag mår illa. Det rullar några tårar på min kind, jag torkar bort dom. Jag ska inte gråta. Jag måste vara stark. För min egen skull och för alla andras. Paniken kommer och jag känner igen denna känsla av rädsla, förtvivlan och ångest. Jag tänker det jag inte borde tänka. Det som bara gör det värre. Tänk om. Illamåendet blir starkare. Kan man bli sjuk av rädsla?

Denna resa tar aldrig slut och det skrämmer mig. Återbesök den 16 Januari...helvetescancer!

April: Sista behandlingsmånaden, på långfredagen var den sista behandlingdagen gjord och flaggan var i topp på våran tomt för att fira. Nu hae jag börjat må bättre psykiskt, jag såg mer ljus i tunneln och orkade göra mer saker. Red varje Onsdag i 45 minuter och kände mig så stark varje gång jag hoppade av hästen. Den 9 april så vandrade en av världens finaste hästar och vän vidare till dom eviga gröna ängarna, Östertorps Eloge. I slutet av april så orkade jag till och med börja jobba litegrann och även åka kommunalt och träffa kompisar som inte bodde allt för långt bort. Träffade Cicci som jag inte hade träffat på ett år, hade riktigt ont i kroppen den dagen men jag valde att förtränga det lite för att få träffa henne.

Maj: Första månaden utan cellgifter, jag mådde bättre och bättre, i början av Maj så tillbringade jag många förmiddagar på Brolles rygg tillsammans med Carro och Lillen då vi tog promenader i skogen. Såg även fram emot att jag och familjen skulle packa väskorna och åka till New York i ca 2 veckor. Vi hade jättetrevligt i NY, vi åt gott, shoppade mycket och fick se så himla mycket. Redan när jag kom hem så hade jag bestämt mig för att någon dag så åker jag tillbaka dit igen! Jag mådde bättre och bättre för varje dag, orkade äntligen åka och hälsa på min VFUplats och mådde så bra när jag gick därifrån sen. Mitt hår började äntligen växa ut och jag orkade till och med rida två pass på samma dag. Jag mådde så himla bra under maj, massa häst, vänner och alla gifter började gå ur kroppen helt.

Juni: Den första och andra helgen bestod av fest, 50års fest för mamma (var sommarens kallaste dag, 2 grader och vi stod ute och grillade) som hade fyllt jämt under New York resan, lillebror tog även studenten veckan efter. Var även med på Mimmis utspring, mottagning och slutskiva och det var första gången jag gick ut på krogen efter alla gifter. Firade Kajsa som fyllde 21 och hade många underbara spontana rosékvällar med Lisa hemma hos henne där vi dansade på altanen till Abba sent på kvällen. Jobbade lite när det passade, följde med på lokaltävlingar och red på som vanligt igen. Firade midsommar ute på landet med familjen A och familjen N, myys och varmt haha!

Jag har ju sovit så himla dåligt dom senaste dagarna och har inte riktigt vetat varför, jag har haft mina aningar men inte riktigt varit säker. Igår så tror jag iallafall att jag kom på vad felet var. Fick ju en klocka av mormor och morfar i julklapp och jäklar vad den tickar högt! Jag älskar klockan och har verkligen suktat efter just en sån varje gång mamma och jag har varit inne på Chilli, men jag klarar verkligen inte av att den tickar så högt. Tror att det är det som har gjort att jag har sovit så osäkert under nätterna. Aldrig att jag tar ner den från väggen, men batteriet har jag tagit ur och så får det helt enkelt bli som en tavla istället. Jag är nöjd över min fina klocka ändå och den har en perfekt plats på väggen!