Ikväll var det sista ridlektionen för i år. Det är helt galet vad denna termin har gått fort och så himla mycket känslor jag har haft angående ridningen. För lite mer än en månad sedan så var jag typ 100% säker på att ajg ville sluta rida, men med kloka vuxna omkring mig, speciellt Åsa så insåg jag att jag inte bara kune lägga av efter 14 år på hästryggen.

Eftersom det var sista gången för terminen så fick vi bestämma själva vad vi ville göra, som tur var så fick jag min vilja igenom att rida självstädigt. Så så blev det. Brolle är en häst som man verkligen måste väcka i början, annars blir det svårt att få igång honom. Idag gick det lite upp och ner med farten måste jag säga, men det berodde nog på att ajg var lite prinsessan på ärten idag för att stiglädrerna inte känndes bra haha. Red lite öppna och skänkelvikningar i skritt och jag tyckte att han lyssnade väldigt bra, traven kändes oxå bra i början. Han trampade på bra och jag hade tillräckligt med styrfart. Inte lika lätt med skolorna men jag försökte och ibland så gick jag till några riktigt fina öppna.

Idag försökte ajg verkligen jobba mycket i höger varv, jag har ju så otrolgit svårt att hålla honom på volten och på spåret, ite bara i galopp utan i vilken gångart som helst. Jag hade som mål att åtminstånde göra en bra högerfattning och att ajg skulle försöka fatta på långsidorna. Det blev många dåliga fattningar och ibland så fattade han vänster, men när jag hade fått till tre bra fattningar och att galoppen var ren så kände jag mig riktigt nöjd. I vänster så är det mycket lättare att fatta så det finns inte så mycket mer att säga om det.

Mot slutet så började min höft eller nått hoppa ur led på något sätt så det var lite svårt att rida. Jag tror att det var för att jag hade jobbat så mycket med högerskänkeln. Det gjorde att ajg inte riktigt kunde få honom i en bra trav eftersom jag var tvungen att avbryta hela tiden. Dom sista fem minutrarna så red jag utan stigbyglar och det gick väl helt okej måste jag säga, framförallt så är det bra för att öva balansen hihi.

Jag är iallafall grymt nöjd med kvällens lektion och det kändes jättekul att få avsluta terminen med positiva tankar, nu blir det uppehåll annandag jul sedan den 2 januari är det dags för vårterminen, tagga!

På lördag så har det gått 2 veckor sedan vi fick ett samtal från min äldsta kusin om att min faster hade gått bort. Anledningen till varför jag inte har nämnt det här på bloggen är för att jag inte riktigt har vetat vad jag ska skriva och hur för att inte låta allt för känslolös eller kall.

Vi har inte haft en sån jättebra relation, ingen i släkten har väl haft någon jättebra relation med henne, tyvärr. Det har oftast blivit bråk och tjafs som har gjort att man inte har pratat så mycket med varandra och därför förlorat kontakten med henne. Hon var en väldigt speciell person. Vi alla känner oss ganska lättade efter beskedet. På ett sätt så är det rätt så skönt att slippa allt tjafs, släkten har lagt ner många timmar på att försöka skapa en bra kontakt med henne, men tyvärr så har det inte alltid gått som vi har velat. Men framförallt så tror jag att det är rätt så skönt för farfar att slippa lägga på luren med en stor besvikelse för vad hon har sagt varje gång dom har pratat, jag kan tänka mig att det har varit jobbigt.

Trots att vi inte hade en sån jättebra kontakt så måste jag ändå säga att det känns konstigt och faktiskt lite tomt. Även om det var typ 4 år sedan vi träffades senast och jag har klarat mig bra utan henne så är hon ändå borta. Helt borta. Hon har ju ändå funnits vid liv fast någon annanstans. Men inte längre, det är det som känns konstigt.

Jag har ändå ganska många fina minnen med henne tycker jag, oavsett vad dom andra tycker. Vi har haft roligt och skrattat mycket tillsammans, vi har varit på våra äventyr och pratat i timmar med varandra i telefonen. Det är fina minnen för mig med tanke på vår relation och det är dom minnena jag kommer att bära med mig av henne, resten av livet. Hon är och kommer alltid att vara min faster.

Det jag egentligen ville komma till var att om en månad är det begravning. Det måste ju vara bland det värsta som finns. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker tillbaka på dom två jag var på senast. Jag tror inte jag kommer sitta där och sörja och känna saknad, snarare kanske vara helt blank för alla känslor, jag vet ju inte riktigt vad jag känner mer än att det känns konstigt att döden är så nära min släkt. Trots att jag känner en lättnad över att hon är borta så hoppas jag att hon har det bättre där hon är nu för jag tror egentligen inte att hon mådde så bra. Rest in peace faster lilla och hälsa farmor att jag saknar henne så otroligt mycket, speciellt nu i juletid ♥.